Gästrecension av Sofia Karlsson: Wieslander, Jujja; Mamma Mu; 1997-2008

Sofia Karlsson är politisk sekreterare på folkpartiets riksdagskansli. I sitt förra liv dansade hon orientalisk dans och drack små men frekventa mängder öl. Numera sitter hon mest hemma och ugglar med man och unge.

Mamma Mu bryter normer, det behöver man bara titta på titlarna för att konstatera: Mamma Mu gungar, Mamma Mu åker bobb, Mamma Mu bygger koja, Mamma Mu åker rutschkana och Mamma Mu klättrar i träd. Trots att hennes vän Kråkan gång på gång påtalar att hon är en ko och att kor minsann inte gör ditten och datten, konstaterar hon bara lugnt att ”Nu vill jag bygga en koja”.

Precis som i verkliga livet har normbrytandet ett pris. Rutschkanan går sönder av hennes tyngd och Mamma Mu blir helt förfärad över att hon förstört den för barnen. Men aldrig någonsin blir slutsatsen att det inte skulle ha varit värt det. Inte ens i Mamma Mu får ett sår, där önskan att ta sig till stranden leder till både blodvite och bula blir slutsatsen att det inte var värt det.

Jujja Wieslander blir heller aldrig så angelägen om att visa på könsmärkta normer, att hon riskerare att bekräfta och lyfta fram dem. Det kan jämföras med exempelvis Kenta och barbiesarna (av Pija Lindenbaum), där Kentas medvetenhet om att det är fel för en pojke att leka med dockor riskerar att smitta av sig på läsaren.

Mamma Mu nöjer sig med att vara en nyfiken, våghalsig och livsglad förebild. Sven Nordqvist tecknar henne kärleksfullt som den klumpiga fullvuxna kossa hon faktiskt är.