Jag kommer som ett avsked till tidningen NU publicera artiklar som jag är extra stolt över. Som jag skrivit tidigare var en av mina mest fantastisk reportage när jag mötte Hans Christian och Isolde Cars i deras sommarhus på Mjölkö i Stockholms skärgård. Jag fick en historia berättad som jag aldrig kommer att glömma. Nu vill jag dela den med er.
1961 byggdes Berlinmuren för att hindra medborgarna att fly. Fem år senare flög Hans Christian Cars över järnridån för att hämta sin älskade Isolde. NU har träffat dem, nästan 60 år efter att kärlekshistorien började.
1961 byggdes Berlinmuren för att stänga in sina egna medborgare och hindra dem att fly. Men vad händer om du bli kär i någon på andra sidan? 1966 flög Hans Christian Cars över järnridån för att hämta sin Isolde. Jag har träffat dem, nästan 60 år efter att kärlekshistorien började. Hela historien har de berättat i ”Flykten över järnridån” (Kalla kulor 2014).
Hans Christian och Isolde Cars tar emot mig i sitt sommarhus på Mjölkö i Stockholms norra skärgård. Jag har av familjelogistiska skäl med mig min åttaåriga dotter. Där finns en annan åttaåring som gärna vill leka och beslutet att ta med dottern visade sig vara ett lyckokast. Hans Christian Cars har skrivit många insändare till NU genom åren och han är yngre bror till Hadar Cars.
1965 träffades Hans Christian och Isolde på ett tåg i Östeuropa. Hans Christian var på väg till Prag och Isolde till Budapest. I ungefär en timma var de ensamma i en kupé och där lärde de känna varandra. Ett år senare var de ett par och funderade på hur de skulle kunna leva tillsammans. Isolde bodde i Östberlin och Hans Christian är svensk. Ett äktenskap dem emellan skulle inte vara okomplicerat.
Det var då tankarna om att fly kom upp och i boken beskriver Hans Christian att tankarna var att inte bara Isolde skulle riskera livet i flykten.
– Du är ganska lat och vill inte gräva en tunnel, säger Isolde till sin man med ett skratt.
– Och förfalska papper vill du inte heller göra och att stoppa in någon i ett bagageutrymme i en diplomatbil hade någon redan misslyckats med, tillägger hon.
– Då tänkte vi att om man inte kan komma under muren och inte genom, så får man hitta på något sätt att komma över den, säger Hans Christian.
Idén som kom upp var att Hans Christian skulle lära sig att flyga och på så sätt ta sig över järnridån och hämta Isolde. Idén låter än idag helt vansinnig.
– Det var nog inte så vansinnigt som vi kanske först tänkte. Det var många som förlorade livet genom andra idéer om hur man skulle fly från Östtyskland och vi var tvungna att tänka nytt, säger Hans Christian.
Planen sattes i verket efter att Hans Christian vunnit en strid mot östtyska staten angående att hans bil förstördes på färjan till Sassnitz. För de pengarna skulle han ta sina första flyglektioner. Hans Christians jobb mot Östeuropa gjorde att han inte ville avslöja sig. Därför kallade han sig Göran Hadarsson när han skrev in sig som flygskoleelev. Det var han nämligen också döpt till. Det tog honom åtta månader att få sitt flygcertifikat och när han hade det i sin hand satte han sig på första bästa tåg till Österrike för att hyra ett flygplan där.
När vi kommer hit i deras berättelse börjar Hans Christian och Isolde prata i munnen på varandra. Det märks att de har berättat historien flera gånger, men ändå inte tröttnat. Planen var att placera Isolde på ett fält i Tjeckoslovakien och Hans Christian skulle flyga över gränsen, landa på fältet och plocka med henne. Förhoppningsvis skulle överraskningsmomentet göra att planet inte blev nedskjutet.
– Jag är så rädd för åska och det ösregnade och åskade som bara den när jag satt där i diket med min lilla svarta handväska. Jag bar högklackade skor och en grön trång kjol. Helt idiotiskt men jag ville vara snygg för honom, berättar Isolde och tittar på sin man.
Vädret var så dåligt att Hans Christian inte fick flygtillstånd. Han väntade otåligt hela morgonen och när han äntligen tillläts att starta hittade han inte Isolde på fältet. Klockan var strax efter åtta och de hade bestämt att om han inte hade kommit så skulle Isolde bege sig därifrån. Det var bara att flyga tillbaka och ta bilen till byn där de hade bestämt att träffas. Det fanns ju varken mobiler eller GPS:er 1966. De var såklart nedslagna av det misslyckade flyktförsöket.
– Men när vi gick upp morgonen efter så var det väldigt vackert väder fåglarna kvittrade till och med och så sa vi att vi har ju flygplan som står och väntar och vi har en bil, så varför inte göra ett nytt försök? Berättar Hans Christian.
Inför det nya försöket måste de hitta en ny plats. Det gjorde de, men det blev också en utmaning för Hans Christian att hitta med flygplanet. På vägen till flygplatsen bestämde de sig också för att rita av alla kyrktorn, för att ha något att gå efter. Kyrktorn kan nämligen skilja sig mycket åt.
– Att följa en väg är ganska enkelt 200 meter uppifrån, men hur långt jag egentligen åkt är det kluriga. Jag måste ju veta precis var jag var och hur jag skulle köra över gränsen, men sen lurades jag av hur många olika sjöar det fanns. Jag letade efter en sjö, där Isolde skulle sitta, men det var svårt för det var så många sjöar, säger Hans Christian.
Han hittade rätt tillslut och Isolde såg honom.
– Han stannade med nosen bredvid en väg och två bilar stannade och tittade på, berättar Isolde.
– Jag steg in och handväskan var med. Det måste ha sett roligt ut.
– Fortfarande i din gröna kostym, fyller Hans Christian i.
Mot alla odds lyckades de ta sig över järnridån utan efterspel.
– Det var också roligt att peka finger åt Ulbricht och kompani och visa att det gick att komma därifrån, säger Hans Christian.
Målet var att få Isolde över gränsen, inte att bli en människosmugglare, men ändå var det någonstans en politisk gärning också. Ett liv i öst för dem båda, var aldrig aktuellt.
Efter paret lämnat Tjeckoslovakien hade det blivit mörkt och Hans Christian hade inte certifikat för mörkerkörning. Tillbaka på flygplatsen fick han därför en utskällning och krävdes på en rapport om vad som inträffat. Isolde fick smyga ut ur planet eftersom hon befann sig illegalt i Österrike. De hade en etapp kvar att göra.
Dagen efter skulle Hans Christian köra tillbaka planet från Wien till Salzburg, där han hyrt det, och samtidigt gjorde han en avstickare till Västtyskland för att släppa av Isolde. Först där kunde hon få nya papper för att kunna ta sig till Sverige.
– Innan jag lämnade in flygplanet i Salzburg som om ingenting hade hänt, och det hade det ju inte heller för den firman som hyrde ut det, klappade jag flygplanet också lätt på sidan som tack för det fina jobbet det gjort.
– På tåget till Bonn sa jag att du får ju inte hämta en ny tjej, för det räcker med en, säger Isolde.
– Nej, det hade jag inte råd med, skrattar Hans Christian.
Hans Christian har inte flugit något flygplan sedan dess. Att fly från Östberlin var något som Isolde tänkt på förut. Hon hade haft en vän som sattes i fängelse efter att ha försökt fly.
– Jag var lite besviken och sur på honom för att han inte hade tagit med mig. Vi hade träffat många studenter från Västberlin som kom över och på det sättet fick jag lite utbyte med hur människorna tänker på den sidan av världen. Jag hade inte planerat att fly men jag var glad när jag fick höra att Hans Christian ville ta med mig till väst, berättar Isolde.
Ändå var det inget enkelt val. Att lämna sin syster och sin mamma kvar, var smärtsamt och medicinstudierna som hon hade börjat på var faktiskt bra.
– Nackdelen var bara att trots att man ville bli läkare, var tvungen att lära sig om kommunism. Jag ville lära mig hur kroppen ser ut, inte vad Stalin har gjort.
Det fanns bara en person som hela tiden varit invigd i planerna. Hans Christians kompis Bertil var den enda som träffat Isolde och fick också veta om planerna att flyga över gränsen. Han avrådde förstås å det kraftfullaste, men det brydde sig Hans Christian inte om. Föräldrarna och syskonen visste inte ens att Isolde existerade.
– Natten innan vi gjorde det första försöket skrev jag ett brev till mina föräldrar där jag berättade allt. Det skickade jag till Bertil för att överlämna om något gick snett, säger Hans Christian.
Isolde kom till Sverige på sin 25-årsdag och blev väl mottagen av Hans Christians familj. Med tanke på hans jobb, kunde de inte vara öppna med vem hon var. De berättade för vänner att hon kom från Frankfurt. Den kunde föranleda en och annan dråplig situation.
– Bertils fru visste inte sanningen om mig och hon hade varit i Frankfurt och frågade mig om olika sevärdheter. Jag kunde inte svara på det så hon tyckte nog att jag var lite knäpp, säger Isolde och skrattar åt minnet.
När de gifte sig kunde de berätta för alla hur det verkligen låg till och då fick de också flera sidor i Expressen om sin historia.
– Vi fick stor uppmärksamhet som varade i flera dagar, berättar Hans Christian.
Det blev sedan studier i Bonn för Isolde eftersom hon hade svårt att klara studier på svenska. Under hennes utbildning försörjde Hans Christian dem bägge genom journalistisk verksamhet. Väl i Sverige fick Isolde gå en kurs i svenska för utländska läkare i Örebro och hon veckopendlade hem till familjen på helgerna, familjen som nu hade utökats med en son.
När Isolde lärt sig svenska fick hon en tjänst som ögonläkare på Södersjukhuset i Stockholm och där lärde hon känna andra läkare från Östeuropa.
– Vi var fyra kvinnor från Öst på ögonkliniken; jag, en från Ungern, en från Polen och en från Tjeckoslovakien. Vår lilla östkvartett har hållit kontakten genom alla år, men nu är vi tyvärr bara två kvar, säger Isolde.
I höst kan Hans Christian och Isolde ses på tysk TV som handlar om människor som gjort något ovanligt. Deras avsnitt heter ”Love is in the air”. Paret är idag bosatt i Wien, där de bott sedan 1987. Sommarstugan på Mjölkö har de haft sedan 1972 och dit kommer de fortfarande varje sommar. Det är verkligen en fantastisk plats de har sitt hus på och jag och dottern antog erbjudandet att ta ett dopp från deras brygga efter samtalet.
