Jag läste som ni kan ses nyligen Jenny Nordbergs bok De förklädda flickorna i Kabul och hennes slutsatser om vad man bör jobba med med i Afghanistan fick mig att fundera lite på vår egen situation här i Sverige. Nordberg menar att det är viktigt att få med män på tåget för kvinnors rättigheter och få dem att förstå att kvinnors rättigheter är vägen till ett rikare och bättre samhälle. Att endast vända sig till kvinnor med genuskurser, som FN gjort, innebär att konservativa män ser jämställdhet som något för kvinnor och således något de måste vara mot.
Ha med män på tåget för jämställdhet är ingen dum idé här hemma heller. Men tyvärr verkar en stor del av den feministiska rörelse välja en annan väg. Nu är det helt plötsligt helt ok att säga att man hatar män och även om manshat inte skadar någon så bidrar det inte heller till ett trevligt debattklimat. Nej, snarare till ett mer hatiskt klimat och knappast till att fler män vill hoppa på tåget. Nu ska självklart inte politiken formas för att män ska tycka att det är toppen, men en hatretorik som inte leder till någon nytta bör förpassas till skräphögen. Vad man själv känner och tycker är ju en sak, men vad man väljer att skriva om på sin populära blogg eller för sina tusentals följare på Twitter är en annan. Och kan vi jobba tillsammans med män, som tycker samma bra saker som vi själva, så är det bättre än att ständigt positionerna sig mot dem.
Det finns forum bland annat på Facebook där jag har deltagit en del i de feministiska diskussionerna. Det är genomgående enormt lågt till tak och oliktänkande mejas ner i debatterna av en stor mobb som har läst alla teoretiska böcker och vet precis vilka knappar de ska trycka på. En ung och inte så påläst liberal feminist får snabbt se sina argument nermalda till småsmulor och dessutom blir hen hånad för att hen inte läst några viktiga liberala verk.
Nu har helvetet brakat loss rejält eftersom vänsterfeministerna nu även hoppar på varandra i stängda forum. Några framstående feminister har fått smaka på hatet från sina egna. Vänsterfeminister och antirasister går ut och skärmdumpar allt Lady Dahmer säger och förvränger hennes budskap. Det är helt häpnadsväckande, men kanske inte helt oväntat. Jag har känt det komma länge eftersom jag aldrig blivit accepterad i något slutet feministiskt forum. Den så kallade åsiktskorridoren har nått även vänsterfeministiska kretsar.
En bra grej är att moderatorerna för en feministisk grupp på Facebook har bestämt sig för att även ha nolltolerans mot påhopp på liberaler. Det var synd bara att det var tvunget att gå så långt innan man insåg vad den hatiska stämningen skulle kunna leda till.
Vi feminister behöver inte hålla med varandra om allt och vi behöver inte heller alltid stötta varandra när olikheterna blir för stora, men vi borde väl banne mig kunna hålla oss ifrån att hata varandra och förnedra varandra offentligt?
Mitt inlägg får illustreras av Liv Strömquist som driver med liberalfeminister i en av sina omåttligt populära böcker.
