Jag publicerar ett gammalt inlägg från min första blogg från november 2008. Här är varför jag har svårt för feministikonen, serietecknaren Liv Strömquist:
Här är serien!
Det är viss humor i detta och det är just därför som den angripne själv inte är lika upprörd som jag. Det jag har att säga är följande:
1. Betalda intellektuella är väl alla som får betalt för att sprida sitt budskap. Således är jag det (jobbar på fp) och likaså alla som jobbar på Bang. Bang får finansiering från Statens kulturråd, men detta är tydligen bättre än att få bidrag från näringslivet. Så fort borgerliga vill minska presstödet så vill vi inskränka på yttrandefriheten, men så fort privata aktörer vill betala för en tidning så går de som tar emot pengarna i de rikas ledband. Så klart. Liv Strömquist är för övrigt själv betald intellektuell så länge hon inte jobbar gratis på Bang.
2. Hela serien antyder att min man är våldtäktsman. Är det roligt? Min feministiska man som inte bara teoretiserar kring könsroller, utan bara genom att vara sig själv är feminist i praktiken. För att jag inte ska skriva ett långt tal om hur underbar min man är så slutar jag här med att säga att höger innebär inte att man som man vill äga kvinnor.
3. Nu vet jag varför jag slutade prenumerera på Bang.
Mycket portättlik bild av min man.
Om jag verkar hård mot Strömquist, kanske ni nu förstår varför.
8 kommentarer
2 pingar
Hoppa till kommentarformuläret
Inte riktigt om jag ska vara ärlig. Mitt intryck är att ni har olika politiska uppfattningar och att en karikerande seriestrip råkat handla om din man som ju är en ganska offentlig person. Din beskrivning av vad som kännetecknar en intellektuell tror jag inte heller intellektuella skriver under på. Din känsla sen av att serietecknaren skulle antyda att din man är våldtäktsman är väl skruvad. Du verkar ha smittats av seriens karikerande förhållningssätt och skruvat till det ännu några snäpp trots att du presenterar det hela seriöst. Om din man verkligen beskrivit sig som serietecknaren påstår så är det utmärkt material att skämta kring tycker jag. Det går ju att rita en seriestrip själv om något som roar dig och märka vad humor mår bra av. Till sist vill jag som språkintresserad säga till en som verkar minst lika språkintresserad att uttrycket inskränka yttrandefriheten blivit lite tokigt. Småfel slinker lätt igenom och det är bara i karikatyrer allt kan vara fel och ändå bli helt rätt.
Författare
Nja, väl skruvat är inte den kopplingen skulle jag säga. Men visst, jag kan förstå humorn i det hela. Det som gör det hela mindre roligt är att min man vid tillfället hade en betydligt mer undanskymd position i mediasverige än Liv hade.
Och ja, jag borde kanske kollat språket bättre och justerat i efterhand. Inlägget är från 2008.
Fruktansvärt dålig smak. Kvalificerar som ”näthat” om du frågar mej. Man tar en allmän kommentar från Neo:s hemsida och presenterar det som om det handlade om att Andreas Ericson inte anser att en kvinnas nej alltid är ett nej i våldtäktssammanhang. Inte OK. Och om det är satir, eller en ”karikerande seriestrip” som signaturen TG vill ha det till, så undrar jag exakt vad i Neo:s eller Andreas Ericsons åsikter, uttalanden eller världsbild som udden riktas mot? Satir eller karikatyr ska väl ändå ha något slags poäng som belyser något man är kritisk emot, inte bara ta fram något eller någon som man inte håller med och smeta på något elakt?
Och det som TG kallar för ”väl skruvad” tolkning är ju själva poängen. Eller vill TG vara så vänlig och förklara vad som annars är kontexten av begreppet ”ett nej är alltid ett nej”? På vilken planet handlar begreppet ”ett nej är alltid ett nej” INTE om våldtäkt?
Jag har blivit ombedd att förklara. Så här menar jag och jag är övertygad om att det är just det satirikern Strömqvist vill åt. Begreppet nej-sägare är synnerligen fånigt. Ändå har detta epitet fått spridning. Varför? Jo det har ingått i en politisk retorik som delas av en grupp som gladeligen uppskattat det. Trots att de själva också brukar använda ordet nej, till saker de ogillar. Begreppet är så fånigt att det borde ha utrangerats omedelbart. Om då en anställd på tidningen NEO ser som sin uppgift att få folk att säga ja istället för nej så är det givet att man bör driva med detta om man upptäckt det fåniga med det, iallafall i jobbet som satiriker. Varken någon anställd på NEO eller någon anhörig tycker att man ska strunta i ett nej i ett sexuellt sammanhang. Ja, det är en självklarhet och eftersom Strömqvist behöver ett exempel på någon uppfattning som är gemensam för de flesta använder hon en sådan. Och eftersom det också finns en maktaspekt inbakad så blir det fyndigt. Den som vill ha makt över andras tankar försöker få dem att säga ja och nej till just det hen uppfattar som rätt. Ja till cykeltullar och nej till biltullar eller ja till biltullar och nej till cykeltullar. Eller ja till båda eller nej till båda. Eller så presenterar den som har makt eller menar sig ha makt, bara ett enda alternativ: JA! Till något hen bestämt att hen ska lära någon bejaka.
Författare
Ok, tack för förklaringen. Jag tycker att det är viktigt att driva med kända personer och personer som är tongivande i debatten och inte anställda ekonomiansvariga som vill bygga mer i Stockholm (det var de nejsägarna han ville åt och det stod uttryckligen i texten på Neos hemsida). Mer har jag inte att säga om detta eftersom det handlar om min man och jag faktiskt inte är opartisk.
Om din man inte hade jobbat på NEO och talat till en läsekrets, utan varit ett intervjuoffer vem som helst, så hade satirikern behövt försvara sin namnpublicering. När det dessutom visar sig att din man vill få sin vilja igenom vad gäller fler byggen så blir det ännu mer tvivelaktigt att som du vara nejsägare till satir. Nu kanske du reagerar mot ett sånt epitet. Det skapar ett tramsigt debattklimat. Kan vi då vara överens i sakfrågan? Om man vill bygga stenstad i förorten eller skyskrapor mot himlen så fångar man inte sina meningsmotståndare genom att få dem att framstå som negativa i största llmänhet. Det argumentet är för dumt för att lyckas få någon att ändra uppfattning. Däremot kan man möjligen elda de egna leden, ifall de är inskränkta nog, med en neggig bild av meningsmotståndaren. Isåfall svarar den professionella satirikern med att skruva en amatörsatirikers låga nivå uppåt några steg.
Författare
Jag tycker inte att strippen är klockren, oavsett hur mycket du tycker att det är kul. Vi har alla olika humor och jag tycker bra satir är kul. Detta var inte bra enligt min mening, men där har vi uppenbarligen olika åsikter. Nu är detta riktat mot min man, men jag tycker att Liv har gått till överdrift i andra serier också. Bra satir är enligt min mening inte att hoppa på mer eller mindre obetydliga personer och förvrida deras åsikter. Alla människor vill väl övertyga sina meningsmotståndare tänka om? Att du använder ”vill få sin vilja igenom” och ”nejsägare till satir” visar precis det du säger – det är ett tramsigt debattklimat. Jag är med dig i sakfrågan, men jag undrar vad din sakfråga har med verkligheten att göra. Min man har inte utmålat några meningsmotståndare som negativa i största allmänhet. Har du läst ursprungstexten? Den var för övrigt också på skoj.
Jag tycker vi slutar här för det verkar som vi närmat oss varandra så pass mycket att ältande är onödigt. Det räcker för mig med att jag har påpekat hur epitetet nejsägare används i debatten, vad överdrifter har för syfte i satir, att jag ifrågasatt om din mans roll är obetydlig, påstått att texten nog fick svar på sitt innehåll, att det i botten handlar om politisk uppfattning – inte om vilken typ av humor man har. Jag kan inte rekommendera dig Strömqvists Kalender där många strippar är klockrena enligt mig, för du delar inte hennes syn på samhället och då blir det knappast kul. Nog med knastertorra kommentarer nu.
[…] ska jag försöka att bortse från att Strömquist gjort en serie i Bang där hon insinuerade att min man var våldtäktsman, men det är lite svårt. Med andra ord hade […]
[…] goda feminister är överlyckliga och kvar står jag och undrar vari hennes storhet ligger. Mitt och Livs förhållande är inte det allra bästa, men ok jag måste väl åtminstone läsa Kunskapens frukt. Sagt och gjort så gick jag till […]