Ordningsfrun tipsade om följande krönika i SvD: ”Kilona rasar när du slutar tänka på dem.” Jag undrar om Anna Laestadius Larsson någonsin har behövt fundera på hur hon ska gå ner 15-20 kg för att hon måste, inte för att se bättre ut. Hon blir förvånad när hennes man säger till henne att hon är smal och att det beror på att ”du simtränar, spelar fotboll, golfar och joggar – det är inte konstigt att du gör av med alla kalorier”. Slutsats: Tänk inte så går du ner i vikt. Det är så dumt.
Jag har beskrivit min egen kamp mot överviktskilona här och jag lovar, när jag var som mest vältränad så var det inte så att jag av en händelse råkade träna fem gånger i veckan. Varje enskilt träningspass var ett aktivt val. Det bli lättare när man har ett mål (Göteborgsvarvet för min del då) och har bestämt sig. Det kan kännas som ett självklart val i livet när man är mitt uppe i det, men alla träningspass är inte en njutning. Och varje avstådd glass eller godispåse är också ett aktivt val. Varje lunchlåda likaså. Varje avstådd efterträtt eller bakfyllepizza också. För att inte tala om alla vardagliga vanor. Aldrig mer cornflakes och sylt på filen, ingen mer honung på mackan eller i frukostteet, bara vatten till maten osv.
Det är möjligt att Anna Laestadius Larsson är så sund att hon alltid föredrar vatten framför vin till maten och aldrig skulle få för sig att äta något sött till frukost, men jag tror att vi är många om gärna skulle välja något onyttigare om det inte skulle vara just onyttigt. Och det är möjligt att Anna Laestadius Larsson tycker att det alltid är roligare att spela fotboll eller simma än att lägga sig i soffan med en bra film och en stor skål popcorn, men jag tror att många skulle tycka att de senare alternativet i alla fall nästan jämt var att föredra framför det första.
Som sagt, det är så dumt att man bara vill skrika. Det är nästan lika dumt som när man som barnlös får höra att man ska slappna aaaaav, så kommer barnen som ett brev på posten. Snacka om att skuldbelägga.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Misstänker att Laestadius Larsson hade valt en annan rubrik.
Jo, absolut. Men min analys av texten kvarstår. Hon säger ändå att det är när hon inte tänker på vikten som hon gick ner i vikt. För många lätt och kraftigt överviktiga är det aldrig så enkelt.
Jag är mer som du. Jag kämpar. Men jag tycker ändå att Anna LL har en poäng (och rubriken är säkert inte hennes!). Som feminist håller jag verkligen med om att många kvinnor lägger alldeles för mycket tid och energi på viktfrågor. Och jag tror inte heller att alla dessa mirakelkurer är effektiva. Men sedan håller jag med dig om att för många av oss är det trots allt en kamp, och det där med att sluta tänka på att gå ned i vikt – ja, det är ju ett säkert sätt för mig att gå upp i vikt. Jag måste – precis som du? – vara medveten om mina val varje minut om jag ska gå ned. Vilket jag för övrigt ska.
Jag håller helt med dig! Självklart är mirakelkurer och TV-program som Du är vad du äter och Biggest looser sådant som bidrar till bantingshets, vilket såklart är jättedåligt. Jag antar att det var det Anna ville åt. Men det blev så fel formulerat i artikeln.
Jag bestämde mig en gång för att ta en paus i mitt sunda leverne och göra vad jag ville en hel sommar. Jag gjorde det med öppna ögon och var beredd på att ta konsekvenserna. Som väntat gick jag upp i vikt. Enda skillnaden mot tidigare var att nu gjorde jag det utan skuld och ångest. Jag tror att man ibland överskattar den vardagliga motionen och underskattar det allmänna intaget av onyttigheter. Jag har illustrerat det i två bilder från min bröllopsresa här: http://hanna-lager.blogspot.com/2009/04/minus-7-kg.html
Och ja, jag är som du, jag måste tänka på allt för att gå ner. Nu har jag en stund kvar till jag måste gå ner i vikt och jag har fortfarande en (naiv?) förhoppning om att amningen ska göra underverk. Men efter det är jag på det igen. Då ska gravidkilona bort!