Det här med arv och miljö igen

Igår publicerade jag en gästrecension av Fröken Bella som är förskollärare och läser mycket om genus i förskolan. Imorgon kommer en till och på samma tema. Jag är intresserad av ämnet och här kommer lite reflektioner av mig som lekman i ämnet.

Jag tror att det finns skillnader mellan män och kvinnor utöver de mest uppenbara, men att skillnaderna mellan individer är större. Det finns forskare som håller med mig om detta. Därför tror jag att om man på förskolan ser att pojkar oftare leka med stereotypt pojkiga saker och flickor oftare med stereotypt flickiga saker så beror det inte på deras genuppsättningar, utan av omgivningens förväntningar.

Barn är oerhört känsliga för tonfall och reaktioner. Jag minns ett TV-program om rullstolsburna föräldrar jag såg för en väldans massa år sedan där en kvinna berättade om de blickar de fick på spårvagnen när hon hade sin dotter i knät. Det var välmenande blickar som ville säga att mamman var duktig, men de var ändå på något vis skrämmande för ett barn. Det var annorlunda och dottern undrade varför alla tittade så konstigt på dem. Jag har burit med mig detta i många år och verkligen försökt att fundera på hur mitt eget beteende kan påverka barn.  Nu när jag har ett eget kan jag så ser jag hur mycket små nyansskillnader i mitt beteende och tonfall ändrar mitt barns reaktion. Jag skrev om min sons förhållande till sin fotboll här.

Betänk nu när förskolläraren ska säga till pojken att han får leka med vad han vill och hon inte har förberett sig på svaret. Han svarar ”dockan!” och hon utbrister förvånat ”dockan?”. Säger han då ”nej, bilen” är kanske detta föga förvånande. Förskolläraren kan då uppfatta detta som ett skojfriskt barn och och inte någon som blivit påverkad av ett förvånat tonfall. Vi kan inte veta hur det var, men sannolikt kommer förskolläraren att tolka det efter sina egna fördomar.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, istället för att hålla på att fixera oss vid eventuella skillnader kan vi väl börja fokusera på hur vi påverkar barn? Jag strävar inte efter att alla barn ska leka med alla leksaker eller ha exakt uppdelning om 50-50 när det kommer till könsstereotypa leksaker (ved det nu egentligen innebär, någon antifeminist som vill utveckla?). Jag vill att alla barn ska få tillgång till alla leksaker och det räcker inte bara med att leksakerna finns där. Vi måste av hela vårt hjärta tycka att det är ok att de leker med allt. Och tycker vi verkligen det? Rannsaka gärna dig själv.

Läs gärna mer imorgon då jag publicerar ännu en recension på en bok av Christian Eidevald av Fröken Bella!