Hugo tittar ut över överraskande snöhelvete får symbolisera deppigheten som fortfarande finns, denna andra coronavår.
Jag skrev ett inlägg i januari om att jag var på väg ner i ett hål av meningslöshet. Det är bättre nu. Jag får feeling av våren och blir pepp av mitt ljuset. Men helt bra är det ju inte. Jag saknar exempelvis min hjärna. Vill bara läsa fluff och kärlek och gulligull. Författare som Sofi Oksanen – som jag älskar! – tar extremt lång tid att läsa. Filmer som jakten på Adolf Eichmann, pausas och sparas till nästa vecka.
Någon frågade om folk i sociala medier är vettigt cyniska över situationen nu, eller om många på riktigt mår dåligt. Jag har fått DM med folk som frågat hur jag egentligen mår och det spontana svaret är bra, för det är betydligt bättre nu är i januari. Jag kan dock inte svara på om mina depptweet är tecken på en coronadepression eller om jag bara får utlopp för jobbiga känslor. För vem vet det? Jag träffar bara en enda vuxen människa längre än en kvart och han är ju i samma situation som jag. Vi gnäller på varandra, gråter och klagar, men mellan varven skrattar vi och pratar och frågan är om den där klagan är normal eller ett tecken på isolering.
Jag vet inte ens om jag känner mig instängd längre. Hade någon sagt för ett år sedan att från nu och ett år framåt ska du jobba hemma. Varje dag. Då skulle jag nog inte kunna andas. Samtidigt finns det bra saker, såsom lättare att få ihop vardagen, lättare att vobba och lättare att träffa kompisar digitalt. Men allt detta kan inte ersätta att vi inte får träffas i verkliga livet. Ändå vet jag inte om det är ju instängd jag känner mig, mer som att jag långsamt accepterat att inte få träffa nån. Anledningen att det funkar är att alla andra är i samma sits. Skulle aldrig acceptera det annars.
Sedan är jag helt utsagt döless på corornadiskussionen. Jag tror jag blir galen om jag får höra en enda tvärsäker människa till som säger att Sverige har berått massmord på äldre samtidigt som jag inte heller står ut med folk som vill öppna hela samhället nu och tänka på näringslivet i första hand. Jag orkar inte att detta är den enskilt största debatten, dag ut och dag in. Jag tror att frågan om rätt och fel strategi är oerhört komplex och något som kommer att diskuteras i åratal. Ingen kan veta nu vad som är rätt och fel.
Vi kämpar på, men ytterligare en inställd påsk och hur det påverkar inte bara oss, utan även våra föräldrar, gör att det känns som att det snart inte går längre. Jag hoppas att vi får ner smittan snart så att det går att öppna upp mer. Jag vill sluta gnälla, börja tänka och träffa några fler vuxna än min man oftare än någon gång i veckan.
