En dokumentärroman, står det på omslaget av Wuhan av den kinesiska författaren Liao Yiwu. Boken gavs ut på svenska tidigare i år på Lindskogs förlag. Den är översatt från engelska, men är skriven på kinesiska i original. Författaren bok, precis som huvudpersonen i boken, i Tyskland.
Jag har sedan pandemin varit intresserad av litteratur om pandemin och trodde faktiskt att det skulle komma många böcker om det. Det är klart att denna inte är ensam i sitt slag, men det har ändå inte blivit den explosionen som jag förutspådde. Det är kanske ett tecken på att vi nog helst vill glömma att vi mer eller mindre var inlåsta.
Wuhan är en roman, men bygger på verkliga händelser och personer. Vi får följa en man som är gästprofessor i Tyskland och som åker hem för att fira det kinesiska nyåret. Han kommer inte fram eftersom det är många hinder på vägen och att komma från Wuhan är lika med att bära på pesten.
Det är en absurd bok som blir konstigare och konstigare. Det är såklart samhällskritik och författaren vill verkligen visa hur otroligt inkonsekvent och hård den kinesiska diktaturen är, men resultatet blir att det känns som science fiction. Något säger mig att det är meningen att jag ska känna så och jag kanske kunnat köpa det om det inte varit för alla dödsfall.
Det hade varit en bättre bok om inte alla bara fallit ner och dött på sina poster. Det var ju liksom inte så det var. Vi skojade då om ”Storstadskvinnor faller ner och dör”, men i de flesta fall fick man ju någon form av förvarning. Just den, ganska stora, detaljen, gjorde att betyget på boken som helhet drogs ner ganska mycket.
Sedan innehåll boken också långa dokumentära delar om viruset och politiken, något som jag inte tyckte behövdes. Jag kände mig lite skriven på näsan.
