Staden Göteborg. Foto: Philip Myrtorp på Unsplash
Det här är en modifierad text av en som jag skrivit till veckans nummer av NU (prenumerera här). Jag har förlängt och svävat ut och gjort den mer personlig.
Jag började hela Bokmässan 2023 med att se ett lokalpolitiskt toppmöte, inte för att jag tycker att det är superintressant med politiska inslag på mässan, utan för att jag i tjänsten skulle intervjua liberalernas vikarierande kommunalråd Ann Catrine Fogelgren efteråt. Hon var liberalernas representant i debatten som handlade om kultur och Göteborgs framtid.
Hade jag inte varit där i tjänsten, hade jag tågat ut när käbblet satte igång. Värst var när Ann Catrine kallade kulturen för stadens blodomlopp och konkurrenterna inte ville vara sämre. ”Det är hjärtat”, sa vänsterpartisten följt av socialdemokraterna som med emfas hävdade att det var själen. Jag har nog aldrig himlat så med ögonen förut, som jag gjorde där och då.
Staden i litteraturen diskuterades i flera seminarier och bland annat kunde man få träffa göteborgsförfattaren Lydia Sandgren, vars bok Samlade verk ger stor plats åt Göteborg. Den turkiska författaren Aslı Erdoğan skulle varit med och pratat om Istanbul, men hon hade fått förhinder, vilket var ett tråkigt bortfall för Bokmässan. Jag valde därför att inte stanna kvar på det seminariet. jag var där för att lyssna på Aslı Erdoğan.
I andra seminarier kunde man lyssna på europeiska metropoler i litteraturen såsom Warszawa, Vilnius och Kiev. Det hade jag sett fram emot, men jag blev ju sjuk. Dessutom var det i mångt och mycket samma personer där som det var på det tyska seminariet, som jag aldrig missar.
Tre länder – ett språk, tyska, var temat för Bokmässan 2011 och de arrangerar fortfarande seminarier på mässan på tyska. I år var temat migration till tyskspråkiga länder och de täckte in både den judiska kulturen och tema staden. Trots att alla närvarande författare skrev på tyska, kunde de enas om att de inte ses som medborgare i sina nya hemländer av dem som är medborgare från födseln. Några sa att de står utan hemländer och att det faktiskt är helt ok.
Den tyska författaren Dimitrij Kapitelman berättade att man blir stämplad som invandrarförfattare och att hans bok marknadsförs som att man kan läsa vad som hänt Ukraina, hemlandet han återvänder till. Boken handlar inte alls om det. Den handlar snarare om en familj som lämnat en stad och ett land, för att söka lyckan i en annan stad i ett annat land. Dimitrij Kapitelman är ännu inte översatt till svenska, men en förhoppning med seminariet var att något förlag skulle få upp intresset för honom.
