Förra veckan diskuterade vi Svärmodern av Moa Herngren och till skillnad från alla andra gånger vi träffats, pratade vi om boken nästan hela tiden. Svärmodern visade sig vara en bok som vi alla hade mycket att säga om. Främst handel det om ifall man kunde säga att man var team Åsa eller team Andreas, eller om det verkligen gick att välja sida. Boken är ett relationsdrama med en mamma/svärmor, en son/pojkvän och en svärdotter/flickvän i huvudrollerna. Min recension av boken kan du läsa här.
Vem känner vi mest med?
Ingen av oss hade väl egentligen så mycket att säga specifikt om Andreas, utan det hela handlade väl om ifall vi litade mest på Åsa eller Jossan. Alla var överens om att klippa helt med sin mamma när det finns ett barnbarn, är oerhört själviskt. Vi diskuterade länge hur stort brott Åsa egentligen begått. Vi var alla ense om att hon är helt gränslös, men flera av oss kunde i alla fall förstå henne och känna lite med henne.
Barnperspektivet?
Den gemensamma nämnaren för alla vuxna personer i boken är att ingen tar barnperspektivet i främsta rummet. Alla tänker på sig själva. Det handlar om deras känslor eller att ta hänsyn till någon annan vuxens känslor. Vad som är bäst för det lilla barnet Sam, verkar egentligen ingen tänka på.
Formen
Vi får mest Åsas perspektiv och kanske leder det till obalans. En invändning är att Åsa, trots att det är helt och hållet hennes eget perspektiv, inte framställs helt vettig för oss läsare. Ingen av oss fick någon större sympati för henne, medan hon berättade själv. En annan synpunkt var att det hela gick i cirklar och beteenden gick i arv, var oerhört snyggt skildrat. Slutligen var det en som påpekade att hela bokens upplägg kändes som en TV-serier, men det kan också varit färgat av att vi vet att Moa Herngren skriver för TV.
Vad kan vi lära oss av boken?
Vi gled in på våra egna relationer och dem vi har lite ansträngda relationer med. Skräcken att bli som Åsa finns kanske inte där, men vi var alla rörande överens om att det vore en mardröm. Boken är ett praktexempel i hur man ska göra om man vill att det ska gå käpprätt åt skogen. Efter lite diskussion kunde vi alla konstatera att vi inte är i närheten av den typen av knepiga relationerna i våra egna liv.
Nästa bok
Vi ville alla läsa Kjell Westös Tritonus, men eftersom vår ledare inte var med var vi väl inte beslutsmässiga. Vi får se hur det blir!
