Silvia Zaragoza i SVT play.
Jag har en miniserie om kvinnliga fotbollsspelare som spelade VM i Mexiko 1971 och som med tiden glömdes bort. Jag tycker att de förtjänar mer tid i ramljuset. Idag är det dags för Silvia Zaragoza från Mexiko som var en av dem som deltog i filmen Copa 71. Hon växte upp i Mexiko City.
I filmen berättar Silvia Zaragoza att hon inte fick spela fotboll för sin pappa. Hon levde i ett strängt konservativt hem där pappan snåg att en kvinnas plats var i hemmet. Men hon smet ut via grannens tak för att spela. Om pappan kom på henne, slog han henne. Hon trodde, som så många andra i hennes lag, att hon var den enda tjejen i världen som gillade fotboll (källa).
Om matchen mot England berättade Silvia Zaragoza att engelskorna var så stora och att hon aldrig trodde att de skulle vinna över dem. Dessutom spelade engelskorna mycket i luften, medan de spelade på marken. Engelskorna i filmen sa istället att mexikanskorna var enormt fysiska och tryckte på alla skador de fick. Mexiko vann i vilket fall matchen med 4-0.
Jag har tidigare skrivit om Elena Schiavo, som ni ser nämns i skärmdumpen ovan. Båda två var inblandade i det slagsmål som utbröt i slutet av semifinalen mellan Italien och Mexiko. Finalen spelades mellan Danmark och Mexiko och även danskorna vittnar om mexikanskornas korta längd. Trots att Silvia Zaragoza spelade bra i matchen räckte det inte till mer än ett silver för henne och hennes lag. Hon sa i filmen att när hon hörde publikens jubel efter matchen insåg hon att hon trots förlusten nått sina drömmars mål.
Efter VM på hemmaplan, som varit en enorm succé, bröt Fifa in och ville styra upp. Kvinnorna som varit med och skrivit historia lämnades åt sitt öde igen. De arenorna de spelat på i VM stängdes för dem. Om detta har Silvia Zaragozas lagkamrat Elvira Aracén mycket åsikter om i filmen Copa 71. Mer om henne och det i ett senare inlägg.
