Idag invigs OS i Sotji och jag är såklart mycket spänd på vem som kommer att få tända elden. Jag drar igång mitt berömda och glömda idrottskvinnor-projekt med en kvinna som fått tända elden och som även var en av mina stora idoler på nittiotalet.
Stefania Belmondo, längdskidåkare från Italien, tog brons på 15 km i VM i Lahtis, men slog igenom rejält i OS i Albertville 1992 när hon tog guld på 30 km. Efter det har det blivit många fler OS- och VM-medaljer. Hennes andra och sista OS-guld tog hon på 15 km i Salt Lake City 2002. Efter det avslutande hon sin karriär.
Det har florerat dopingrykten kring många italienska skidåkare som var bra på 90-talet, däribland Belmondos lagkamrat Manuela di Centa, men vad jag vet har Belmondos namn inte nämnts bland dem.
Stefania Belmondo var min stora idol och jag minns bäst hennes VM-guld på jaktstarten i Falun 1993. Såhär skrev jag på min blogg efter att jag sett henne tända den olympiska elden i Turin 2006:
Jag är fanatiskt sportintresserad. Tyvärr blev det aldrig någon stor idrottskvinna av mig. Jag satsade på simning i många år, med var för lat för att träna så hårt som krävdes för att vinna medaljer. Jag ville bli skidåkare också, men mest i fantasin eftersom vintrarna bara verkade bli grönare och grönare för varje år. Men drömmen om att bli som HON, den fanns där även om den inte var realistisk för fem öre. I fredags tände HON – Stefania Belmondo – den olympiska elden. Jag fann mig själv gråtandes i TV-soffan. Belmondo istället för Tomba la bomba. Det var stort.
