Jag har varit intresserad av politik och min omvärld så länge jag kan minnas. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen tyckte jag tidigt var skrämmande och orättvisa. Berlinmurens fall tog jag del av via TV och via mina föräldrars berättelser. Jag var 12 år den nionde november 1989.
Jag reste utanför Skandinavien för första gången i mitt liv 1990 så jag har inga egna minnen från livet bakom järnridån, även om resan då gick till det numer öppna Ungern. Det är egentligen senare i livet som jag kommit i kontakt med livet i diktaturerna i Öst. Idag har jag vänner som är uppvuxna i DDR, Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien – länder som inte ens finns längre. Idag är vi européer och det som skiljer oss år ligger främst i det förflutna.
Det är små saker som kan göra oss påminda om att vi har totalt olika bakgrunder. En kompis bad mig smaka en tämligen äcklig glass och sa att hon tyckte att det var fantastiskt gott. ”Det är rysk vanilj och det smakar egentligen förfärligt, men det påminner om min barndom så jag älskar det.”, var hennes förklaring. En annan vän berättar om hur mamman och styvfadern gifte sig i kyrkan på åttiotalet fast det inte sågs med blida ögon av regimen. De slog till och med på stort och plockade fram en förbjuden flagga på bröllopsfesten. En tredje kompis säger att hon inte kan skilja på vad som är jättegammalt eller bra lite gammalt eftersom före 1989 fanns ingenting och efter fanns allt.
Att ha vänner som vuxit upp i diktaturer gör mig otroligt ödmjuk för livet och för min egen uppväxt.
De flesta ungdomar går någon gång i livet igenom en andra världskriget-fas. Så gjorde även jag. Men sedan kom min kommunistiska diktatur-fas och den har jag nog inte kommit ur än. Mitt intresse för den regionen är fortfarande stor. Nu är det inte bara ett historiskt intresse, utan jag reser också mer än gärna till Budapest, Kuriska näset eller Tallinn på semester, men det är verkligen dags för mig att förkovra mig mer i historisk litteratur på området. Under dagen kommer det tips på böcker till både er och mig.
Min första resa till Östeuropa var redan 1990. Här är jag, mamma och bror på Kedjebron i Budapest. Det jag minns bäst var det värdelösa toapappret och alla fula bilar.
Berlin besökte jag första gången 1995. Man kunde då tydligt se vilka stadsdelar som legat i Öst och vilka som legat i Väst.
2013 var jag tillbaka i Berlin på en jobbresa. Jag hade då inte möjlighet att gå på alla museum och se alla bitar av muren som finns kvar. Jag fick se lite i alla fall. Nu kan man inte längre tydligt se vad som en gång varit DDR och vad som alltid har varit en del av det moderna Europa.
