Igår gick finalen i Eurovision Song Contest av stapeln och i den här familjen var det tårar fram till det började. Det nederländska bidraget Europapa diskades eftersom Joost Klein står under utredning för olaga hot. Barnens favorit försvann och jag fick gång på gång förklara att om han har gjort det han står anklagad för, är beslutet riktigt.
Den nederländska flaggan, som låg på dotterns rum redo att tas fram, fick ligga kvar där och barnen gjorde varsin mindre schweizisk flagga, för att sonen bestämde att någon måste de ju heja på. Hela debaclet med diskning och protester var inte speciellt snyggt. Det hände också i ljuset av de stora mängderna protesterande utanför arenan som ville se Israel diskade. Jag håller med EBU i sin bedömning om Israel, men helt lätt att motivera det, är det inte.
En effekt av alla protester mot Israel, var att Israel fick enormt många röster. Man kan ju bara rösta för någon, inte emot. Eden Golan sjöng otroligt vackert och Hurricane var en mäktig ballad, men jag tyckte inte att låten var vinnarmaterial i den här tävlingen. Femteplats var en bra placering för den, enligt min mening,
Min favorit var Kroatien och med facit i hand tyckte jag att den fick lite för lite uppmärksamhet under röstningens gång. Vinnaren kammade hem i runda slängar 80% av tolvorna och Kroatien fick två. De var helt klart tittarnas favorit och eftersom det ska bli spännande och inte ta hela natten, fick de bara sola sig i glansen en gång till. Det var samma scenario för Sverige och Finland förra året. Trean Ukraina och femman Israel kom ju också lite i skymundan i omröstningen eftersom de inte gick så bra hem bland jurygrupperna.
Vinnaren Nemo och hens The code var bra och framträdandet var bättre är Kroatiens (som jag tycker låter bättre i lurarna). Det var som sagt barnens favorit under finalen och när det stod klart att det stod mellan Kroatien och Schweiz ville jag att Schweiz skulle vinna för deras skull. Nemo var en värdig vinnare, även om jag inte tyckte att hens låt var bäst.