Äntligen är en ny bok i serien Doggerland av Maria Adolfsson ute, Tiga som muren. Jag lyssnade som vanligt på den på Storytel, inläst av Angela Kovács. Böckerna ges ut på Wahlström och Widstrand och den här boken är del sju i serien om kriminalinspektör Karen Eiken Friis.
Det är midsommar i Doggerland och Karen är på Noorö hos sin släkt med Selma och Leo. Hon måste tyvärr rycka in och söka efter en försvunnen man och familjen är inte helt nöjd med att hon behöver jobba på semestern. Karins syster Helena är journalist något stort på spåren, men bli överfallen i sitt hem med uppmaning om att sluta gräva. Karen och Helena strålar samman på Noorö och bestämmer sig för att ta reda på vad det är som händer hur farligt det än må vara. Eftersökandet tar dem till Sverige.
Det är inte deckarhistorien som lämnar djupa spår hos mig, det är miljöbeskrivningarna från Doggerland. För den som inte läst någon av böckerna är de doggerska öarna tre fiktiva öar som befinner sig i det faktiska Doggerland, men ovanför vattenytan. Maria Adolphsson har byggt upp en helt fantastisk fiktiv värld där människorna har ett eget språk och kultur. Det blir otroligt läsvärt. Det enda rom inte riktigt funkade var Karens syn på Stockholm. Där blev det lite överdrivet.
Tiga som muren är nog en av de sämre böckerna i serien, sett till deckarhistorien. Det var spännande att få läsa om det Helena varit på spåren sedan tidigare böcker, men upplösningen gick lite fort och kändes för enkel. Samtidigt var jag tacksam över att Karen inte var nära döden i någon underjordisk gång. Jag tycker i och för sig mycket om Karen, men kanske ska Maria Adolfsson göra henne till en bifigur och skriva annat från Doggerland. Jag känner mig nöjd med deckarserien, men inte med miljön.
