Luik, Viivi; Tre återkomster till Estland och Hur man dödar minnet; 2004 & 2005

Det finns inte så mycket estnisk kvinnolitteratur är översatt till svenska, även om det finns något mer från Estland än från Lettland och Litauen. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal estniska författare, Estland berättar: Hur man dödar minnet. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar här två av novellerna.

Viivi Luik är en mångfacetterad författare som har översatts till en rad olika språk, däribland svenska. Hennes två bidrag i Tranans novellsamling är snarare två krönikor än noveller. Båda handlar om Estland under och efter ockupationen och den första är positiv, medan den andra mycket självkritisk mot hur Estland har utvecklats. Själv har hon bott mycket utomlands, men har ändå djupa sår från Sovjettiden och detta ser man tydligt i de här två berättelserna. Den första novellen handlar om hur hon har besökt Estland under ockupationen och hur fruktansvärt det var med tomma butiker och rysk militär på gatorna för att sedan sluta med hur underbart det är nu. Den andra handlar om det kollektiva minnet som bör glömmas bort för att Estland ska kunna bli en ännu bättre plats att bo på.

Jag tycker att det är så intressant att läsa dessa skildringar från ockupationstiden av kvinnor som levde då. Med tanke på att det fanns högt uppsatta politiker i Sverige som inte ansåg Baltikum vara ockuperat så känns det som att det är viktiga berättelser, så viktiga att de borde läsas av fler än bara inbitna Baltikum-freaks som jag.

Läs mer: Adlibris, Bokus