Helena Berggren och jag är aktiva i samma organisation, Liberala Kvinnor, och vi känner varandra. Därför är det inte lätt att skriva en recension som denna. Boken är en handbok för kvinnor som utsatts för våld och hot i en nära relation och den bygger dels på egna erfarenheter och dels på samtal med drabbade kvinnor.
Jag längtar någonstans… är en praktisk handbok som innehåller allt från lagtextreferenser till tips om var man kan köpa en inspelningsutrustning. Boken är skriven med en slags kyla som man kan finna hos personer som förlorat en nära anhörig, men måste fixa allt praktiskt. Boken känns gedigen och jag fick verkligen känslan av att Berggren inte har missat något som man skulle behöva veta om arbetet som krävs för att ta sig ur en destruktiv relation.
Den kritik som kan riktas mot boken är att den riktar sig enbart till kvinnor och att författaren kategoriskt alltid tar kvinnornas parti. Men om man tycker det så har man inte förstått syftet. Boken riktar sig till dig som är kvinna och blir utsatt för våld eller hot och för dig som är det så får du ett antal tips. Det är viktigt att förstå skillnaden mellan det och att skriva en bok där man drar generella slutsatser av ett ovetenskapligt urval. I förordet ber Berggren om ursäkt för att språket inte är perfekt och boken skulle tjäna på att redigeras en aning. Jag hoppas att det kommer en andra upplaga för det är ingen tvekan om att boken behövs.
