Äntligen har OS börjat. Jag har längtat i fyra år! Jag och min man gifte oss dagen före invigningen i Peking för fyra år sedan och det känns häftigt att vi nu snart har varit gifta i fyra år. Igår satt vi klistrade framför TV:n och OS-invigningen och väntade i fyra långa timmar på att se vem som skulle tända elden. Jag vet att jag kommer att bli spottad på för vad jag skriver nu, men det var ett antiklimax att den inte tändes av någon som stått för en stor olympisk prestation, utan istället för några som skulle kunna förmoda stå för framtida prestationer. Lite väl politiskt korrekt för min smak.
Några rejäla feministiska höjdpunkter fanns dock att glädjas åt:
* Suffragetterna uppmärksammades i invigningens pampiga föreställning över den brittiska historien.
* Samtliga länder har kvinnor med i sina trupper i och med att Saudiarabien skickar två kvinnor.
* Internationella Olympiska Kommitteens ordförande Jacques Rogge uppmärksammade det ovan och pratade om att det var ett viktigt steg för ökad jämställdhet i samhället.
* Nobelpristagaren och feministen Leymah Gbowee är en av dem som bär in den olympiska fanan.
* Hyllningen till den offentliga vården och massor av sjukvårdspersonal, däribland de flesta kvinnor, får möjligheten att delta i OS-invigningen och gör det på ett strålande sätt.
Andra saker att glädjas åt:
* Den historiska genomgången.
* Det fantastiska numret med popmusik från sextiotalet och framåt.
* Usain Bolt bär den jamaicanska fanan.
Små besvikelser:
* Sju okända tänder elden.
* Jag saknade Spice girls.
* Sverige hade fula kläder.
Men nu börjar det på allvar och då kör vi! TV:n på hela dagen och nu ska det tittas på allt från simning och friidrott till beachvolleyboll och velodromcykling. Men jag ska nog hinna med och läsa lite också. Och jag har lite recensioner redan skrivna så helt tomt blir här inte 🙂
