Jag har fortfarande inte hört Anja Pärsons sommarprat, men jag har förstått att hon kom ut (även om många redan vetat) och att hon avböjde att bli en politisk symbol för gayrörelsen. Detta har upprört inte bara gayvärlden (Mian Lodalen), utan även heterosexuella (Ronnie Sandahl).
Nu ska jag bli lite personlig. Sedan massor av år har jag varit ganska avslappnad kring min egen sexuella läggning och har på ett teoretiskt plan inte varit främmande för att t ex hångla med en tjej. Det var tidigare bara en teoretisk tanke, men så hände det att jag kände en stark attraktionskraft till en annan tjej. Jag hade då pojkvän och lyckades stå emot alla inviter från den här personen, men känslan stannade kvar. Jag blev ganska snart singel och kunde då gladeligen titulera mig bisexuell. Jag blev invald i HBT-liberalernas styrelse och där fick jag känna på tycket att vara en symbol. En man var själaglad att jag var bi och hoppades att jag skulle kandidera i valet och vara en öppen kandidat. Jag kände då att det var helt fel. Jag har inga problem att vara öppen, men jag tyckte att det var som falsk marknadsföring och att låtsas vara något jag inte är. Jag hade nämligen då träffat min nuvarande man och jag är monogam och tror på livslång kärlek. Varför skulle jag vara en intressant HBT-kandidat? Det kanske jag trots allt skulle vara, men just då kände jag att det är min ensak vad jag tänder på och vilka sexuella preferenser jag har. Jag slutade kalla mig bi. Det var enklast så. Inget har dock förändrats.
Jag beundrar alla hbtqi-personer som står upp för sig själv, sin sexualitet och väljer att stå på barrikaderna. Jag har också förståelse för dem som bara vill vara. Utan att någon lägger sig i. Alla människor är så otroligt olika och varför måste ett visst privatliv också vara ett statement? Även icke-heterosexuella måste få ha privilegiet att bara få ha sitt privatliv ifred.
6 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Oavsett vad man kallar sig har man den sexuella läggningen man har. Personligen (och nu hoppas jag verkligen inte att du känner dig kritiserad eller påhoppad – det är ju din ensak) tycker jag att det är viktigt att stå upp för sin sexuella läggning officiellt, för att visa folk att det finns totalt vanliga män och kvinnor med totalt vanliga liv som är homo- eller bisexuella. Så att folk vet att bisexuella inte bara är dom som har svårt att stadga sig eftersom dom alltid suktar efter det andra könet, utan att det är lyckligt stadgade människor. Att utbilda genom att vara gott föredöme, liksom. Däremot kunde jag inte hålla med mer gällande den andra frågan du tar upp – alla har rätt att bestämma själva över hur mycket man vill vara i rampljuset. Vill man inte har man banne mig ingen skyldighet enbart pga sexuell läggning.
Det kan ju ligga något i det, men jag håller inte helt med dig. att vara bi är att bli väldigt ifrågasatt. Heteros tycker att du är fånig och gör dig märkvärdig, eller så är du helt enkelt homo. Homos tycker att du är ett hot som kan välja ”fel” sida. Att tända på en hadfull människor av samma kön klan du tolka som bisexualitet, men lika gärna som en tillfällighet. Hur vet man till 100% vad som är ens sexuella läggning? Det kan ju bero på slumpen vem man råkar träffa. Hade jag inte träffat den där tjejen så hade jag sett mig själv som hetero som tycker att tjejer är lite snygga ibland. Typ.
Det är precis det jag menar! Att vara bi är väldigt ifrågasatt, vissa ifrågasätter som du säger t.om. om bisexualitet existerar alls. Det är därför jag tycker att det man skall visa att jo, dom finns och dom är fullt normala, dom är t.om. ens släkting eller kompis. Jag identifierar mig som bisexuell då jag liksom du tycker att tjejer är snygga och det har hänt att jag fastnat för en speciell.
Nu är det många år sedan någon frågade mig vad jag har för sexuell läggning men frågar någon eller talar om bisexuella på ett sådant sätt berättar jag alltid att jag är bisexuell. Igen, menar absolut inte att kritisera.
Man kan väl aldrig veta vad som skall hända utan kan väl bara berätta vem man är idag, inte vem man kan vara imorgon (såtillvida man ”är” sin sexuella läggning…).
Kvinnor har ju flytande sexualitet i mycket högre grad än män, och de allra flesta kvinnor har om jag förstått det rätt funnit någon annan kvinna sexuellt attraktiv någon gång. Det betyder inte att man måste identifiera sig som bisexuell om man inte är bekväm med det eller tycker att det stämmer.
Jo, det är ju bra om vi kan visa att vi finns. Jag har inga problem att skjuta in antydningar om att jag skulle kunna tänka mig att hoppa i säng med en viss kvinna, men det är ju bara på skoj eftersom jag faktiskt inte vill ligga med någon annan än min man.
Visst kan det vara vettigt att visa vem man är, men vi kan inte tvinga någon att göra det. Vi kan inte tvinga folk att bli symboler för något för att de har en viss läggning. Du kan aldrig ah en skyldighet att redogöra för vad du tänder på, så tänker jag.
Nej, du har så rätt, och jag håller med. Jag skulle inte säga till någon annan än min man om jag fann en kvinna vacker, men jag tror också att det är stor skillnad på att vara ”ute” som bisexuell och att skriva det på omgivningens näsa. Inte går man väl runt och förklarar för vännerna hur läcker man tycker att en viss man är som hetero heller.
Vad gäller hela grundfrågan om Anja Pärsons sexuella läggning tycker jag att hela idén är befängd. Man väljer inte sexuell läggning, och man är inte skyldig att bli politiskt frontperson för att man förälskar sig i en viss person. Jag vet att det finns länder och kulturer där så är fallet, där ens sexualitet är politik och man inte kan undvika att ta politisk ställning om man är öppet homo- bi, eller transsexuell. Jag hade hoppats att Sverige var såpass öppet att vi hade kommit förbi den fasen.
Då är vi överens, så bra 🙂 Men jag förstår verkligen din ursprungstanke också. Det är bra att vi pratar om att vi kan tänka oss tjejer ibland, bara för att visa att bisexuella är fler än vad man kanske tror. Men det ska ju flikas in när det passar och när man själv känner för det.