Jenny jobbar på regeringskansliet med EU-minister Birgitta Ohlsson. Tidigare var hon ordförande för liberala kvinnor i Stockholm och nu sitter hon med i Timbros framtidskommission för borgerligheten.
Artikeln är publicerad i senaste numret av Axess.
”Mot en ny feminism” utropas det på omslaget av Axess förra nummer. Stridsropet illustreras med Salome och Johannes döparens avhuggna huvud. Efter att ha läst fyra artiklar på temat feminism som kvinnofälla tolkar jag bilden som ett uttryck för skribenternas uppfattning av feminismen. Jämställdhetskamp i Salomes kompromisslösa gestalt är knappast framtiden, det håller jag som liberal feminist helhjärtat med om.
Men vilken feminism är Axess debattörer på väg emot? Färdriktningen är höjd i dunkel. Visionerna lyser med sin frånvaro. Det är framförallt högst oklart om författarna anser att det råder ojämställdhet mellan könen. Anita Du Rietz hävdar att kvinnor med egna inkomster under 1800-talet var ekonomiskt jämlika med männen. En häpnadsväckande åsikt eftersom gifta kvinnor var omyndiga.
Axess är en tidskrift som har ambitionen att sprida bildning, det är därför torftigt att endast ge utrymme till skribenter som tecknar den spretiga feminismen som en homogen rörelse. Det är som att påstå att al-Qaida är islam utan att nämna sufismen, Mutaziliterna eller morernas Al-Andalus för att det komplicerar den bild man bekvämt vill ta spjärn emot.
Roland Poirier Martinsson drar under bumerangrubriken ”Dumskallarnas sammansvärjning” paralleller mellan frenologin, tvångssteriliseringar och feminism. Feminismens främsta mål är enligt honom att bekämpa fredagsmys. Existentialismens inflytande på föreställningen om könsstrukturer, ett rött skynke för Martinsson, diskuteras utan att Sartres parhäst Simon de Beauvoir och hennes epokavgörande verk Det andra könet lyfts fram. Martinsson avrundar med den obefintligt underbyggda slutsatsen ”Dagens kvinnor efterfrågar inte feminismens kravlista”. Hur listan ser ut definieras inte, men alla kvinnor kollektivansluts till en grupp som avfärdar kraven.
Maria Ludvigsson oroar sig över elitfeministernas inflytande. Att hon själv tillhör tyckareliten, som ledarskribent på Svenska Dagbladet där Martinsson är krönikör, förtar konspirationsteorin. Både Ludvigsson och Maria Eriksson tar upp Tur-teaterns uppsättning av Valerie Solanas ökända SCUM-manifestet, som av anhängare hyllas som ”en ishacka i patriarkatets arsle”. Det gapiga manifestet utmålas som ett verk feminister omhuldar. Själv känner jag, och åtskilliga andra feminister, avsmak för våldsretorik som uppmanar till könskrig. På samma sätt som jag tar avstånd från överklassafari till Saltsjöbaden som underblåser klasshat. Eller vänder mig emot Maria Svelands svepande anklagelser om att alla kritiker av feminism kan buntas ihop med massmördaren Anders Breivik.
Debattörerna menar att borgerliga jämställdhetsivrare okritiskt anammat vänsterns analys. Föreställningen om kön som social konstruktion är emellertid i hög grad ett liberalt arv. Mary Wollstonecraft pläderar i ”Till försvar för kvinnans rättigheter ”att det är samhället, och inte naturen, som skapar kvinnans underordning. John Stuart Mill liknar förtrycket av kvinnor med strukturell rasism, ”Det som nu kallas kvinnans natur är en synnerligen artificiell företeelse. Det är resultatet av tvång och förtryck i vissa riktningar och onaturlig stimulans i andra”. I ”Förtrycket av kvinnorna” argumenterar Mill för att vi inte kan uttala oss om könens natur innan individer ges möjlighet att utveckla sina anlag bortom könsrollernas begränsningar.
Wollstonecrafts och Mills verk är alltjämt aktuella. Livsvillkoren ser tyvärr fortfarande olika ut för gruppen kvinnor och gruppen män. I alla länder på jorden tjänar och äger kvinnor mindre än män. Världens parlament och regeringar består huvudsakligen av män. Listan på fakta kan göras lång.
Om borgerligheten vill påverka ojämställdhet i Sverige, EU och globalt får maktobalansen mellan könen inte sopas under mattan. Som liberal feminist ropar jag inte på särlagstiftning, förutom pappamånader i föräldraförsäkringen. Men genom medvetenhet kan attityder, agerande och beslut påverkas. Vi kan då använda huvudet istället för att kvotera med lagboken. Feminism för mig är en befrielserörelse för individer.
3 kommentarer
Några kommentarer från en amatör
Jenny Sonesson skriver
”Anita Du Rietz hävdar att kvinnor med egna inkomster under 1800-talet var ekonomiskt jämlika med männen. En häpnadsväckande åsikt eftersom gifta kvinnor var omyndiga.”
Gifta kvinnor hade ALDRIG egna inkomster, det var endast ogifta kvinnor som kunde ha egna inkomster. Varför var det då så? jo gifta kvinnor var ju omyndiga, alltså hade de ingen rätt till egen inkomst. De kvinnor som då hade egen inkomst var ofta mycket rika och via klass mer jämstälda än vad kvinnor är idag. Med det vill jag säga att Anita Du Rietz har rätt i sitt påstående.
Den största skillnaden mellan den vänsterorienterade feminismen och den som Jenny Sonesson skriver om, är att vänstern vill öka takten på jämställandet mellan könen med hjälp av lagstiftning och kvotering samt andra åtgärder som tvingar män att lämna ifrån sig makt.
Den metod som Jenny Sonesson förespråkar en är långsam attitydförändring via den rationella tanken och möjligheten för människor att själva inse att det är gynnsamt för båda könen om de lever som jämlikar på alla nivåer i samhället. Detta är en fin tanke och en eftersträvansvärd sådan, problemet är bara att då kommer vi inte vara jämställda fören om ca 100 år om vi skall dra någon slutsatts om de prognoser som finns.
Frågan blir då är det acceptabelt eller krävs det något mer för att få förändring snabbare? Själv är jag mycket kluven i frågan men jag skulle vilja göra en sista kommentar, Det finns inget som heter liberal feminism eller vänster feminist, det finns bara feminism. Vad som finns är olika metoder för att uppnå samma mål.
Feminism är en befrielserörelse för alla.
Hej Daniel,
Tack för dina synpunkter. Jag håller med Jenny mycket eftersom vi båda rä liberaler och feminister. Jag håller med dig om att det mest är tillvägagångssättet som skiljer oss från vänsterfeminister, men det finns några andra saker också. Exempelvis så tror jag att kapitalismen och fritt företagande är en förutsättning för jämställdhet. Konkurrensutsättande av offentlig sektor är viktigt bland annat (och där tror inte jag att du håller med).
Vad gäller kvotering så har jag varit och snuddat vid tanken, men jag tror inte att det hjälper. Det är ju inte där den viktigaste makten är. Och antalet kvinnor på ledande poster såsom VD är ju svårt att kvotera.
En annan sak som skiljer är att mångas åt vänster brukar vilja ha lagstiftning kring sexualisering av offentliga rummet, och det är för mig som liberal helt omöjligt att gå med på.
Jag sätter heller inte gärna prefix framför feminism, men iland är det nödvändigt när m,an pratar med liberaler som inte är feminister för att undvika att bli hopklumpad med exempelvis Schyman. Sorgligt men sant.
Ok så med stor risk för att bli provoserande så anser Feministbrud att bästa vägen att gå för att uppnå jämställdhet är att använda sig av ett system som är från tidigt 1600-tal och är konstruerat av män för män. Jag håller mig skeptisk. Jämställdhet frodas inte under konkurrens, jämställdhet frodas under samarbete. Så du har rätt vi har lite olika åsikt där. 😉