Igår var det åtta år sedan jag vaknade upp i en säng på ett sovloft på Östermalm. Det var inte den gästsäng hos min vän som det var meningen att jag skulle vakna i men hoppades på att inte sova i. Killen som var ägare till sängen hade bara ett fel – han bodde i Stockholm och inte Göteborg.
Det är ett helt liv sedan. Vi har hängt ihop sedan den morgonen och hunnit med mycket på åtta år. Vi har städat ur mitt studentrum i Göteborg, firat min 30-årsdag på en strand i Thailand, firat hans 30-årsdag på en lyxkrog i New York, gift oss under himlen på Lidingö, begravt hans mamma och välkomnat vår son. Vi har rest, vi har lagat mycket god mat och vi har kämpat för att få bli föräldrar.
Jag skriver detta inlägg för att mildra min ångest för det som komma skall. Jag måste påminna mig om att man inte kan uppleva så mycket utan att tiden går.
Om en och en halv vecka fyller jag 35.
