Nu har mitt barn äntligen somnat efter en jobbig nattning. Inget konstigt i sig med den nattningen, sådana har han ibland, men idag är jag själv. Så var jag även igår och varje dag förra veckan (förutom helgen). Min man sover hemma, men är inte hemma när barnet är vaket. Jag klagar verkligen inte för så är det ibland när man som oss har jobb med toppar och dalar av mängd arbetsuppgifter och det är viktigt att man ger varandra utrymme för att utvecklas och att jobba ända in i kaklet om det behövs. (Inom vissa gränser såklart. Det är märkligt med folk som väljer jobb där de aldrig ser sina barn.)
Den som inte varit föräldraledig vet inte hur det är att vara hemma med sitt barn hela dagarna och nu kan jag säga att den som inte varit ensam även kvällstid kan inte föreställa sig hur livet som ensamstående är. Nu ska jag inte säga att jag vet det heller, men en inblick i det livet har jag fått. Nya problem dyker upp såsom när ska jag äta? Barnet är för litet och för ivrigt med den lilla maten han ska få i sig för att det ska gå bra att äta samtidigt (har försökt den varianten och det slutade med kall pizza lite senare). Att äta efter att han har somnat var optimalt. Om han somnar vill säga. Ikväll fick ha sitta och titta på mig i sin pyjamas när jag åt. Så tog jag ett nytt nattningstag efter maten.
Förra veckan råkade vi ut för en liten olycka och även om det absolut inte var någon fara med någonting så går man ensam med sina tankar. Att prata i telefon är inte samma sak som att tillsammans kunna iaktta sitt barn och komma fram till att det mår bra.
Så finns det dem som anser att det inte är bra att barn har fler än två föräldrar. Nu önskar jag ingen extra förälder till mitt barn, men de som väljer en annan familjebildning får barn som är lyckligt lottade.
Jag vill med detta inlägg hylla alla ensamstående föräldrar och ge dem ett erkännande för de vardagshjältar de är.Det är inte bara ekonomiskt som de har det tuffare (just den aspekten matas vi ju av via medierna), utan inte minst praktiskt. Logistiken blir svårare, man måste orka för två och inte minst blir man ensam med alla små men svåra beslut och avvägningar gällande sina barn.
Själv längtar jag till att nya numret av Magasinet Neo blir kart. Så att jag slipper vara ensamstående mer. Det är absolut inte synd om mig för när numret är klart och min man kommer hem packar vi väskorna och sticker till Lanzarote i en vecka. Och det är redan på fredag det.
Såhär ser mitt barn ut när han inte tycker att sova var den bästa idén man kunde komma med.
