Två månader som mamma

På fredag fyller Hugo två månader. I två månader har mitt liv varit helt annorlunda än det var förut, och ändå känner jag mig faktiskt som samma person. Som alla sa innan så känns det som om han alltid funnits och att känns konstigt att tänka sig livet utan honom. Så omvälvande och så självklart på samma gång.

Alla ni som följer bloggen kan se att jag skriver mycket och läser mycket. Små barn sover mycket och Hugo är nog ett rätt så lättskött barn i jämförelse med andra. För att inte tappa konceptet helt så skriver jag. I början drabbades jag av sk baby blues och var nedstämd. Jag fick panik av att tänka på att inte jobba på nio månader. Jag skrev mig ur nedstämdheten. Nu är jag allt annat än ledsen och det känns underbart att få vara hemma med Hugo, men fortfarande är skrivandet en del av det som är fantastiskt (och alla ni som vill misstolka detta och få det till att jag älskar bloggen lika mycket som Hugo – sluta skuldbelägg!).

Jag har flera vänner som är föräldralediga och det är skönt. Jag och Hugo saknar sällan något att göra och en dag hemma är oftast ett eget val. Jag pratar mycket med mina vänner om hur det känns att vara mamma och hur det är att vara hemma. Många av de erfarenheter jag har, delar jag med flera andra. Just baby blues är något som det talas tyst om och det är verkligen synd. Det är lätt att tro att allt är guld och gröna skogar så fort ungen är ute, men det är sällan så enkelt. Första tiden är jobbig och det går inte att föreställa sig förändringen som ett barn innebär. Lägg där till alla klämkäcka råd från barnmorskor och föräldrar som glömt hur den första tiden var. Det är inte bara det att folk skuldbelägger en för det ena eller det andra, man har också väldigt lätt att känna sig skuldbelagd. Jag själv försöker verkligen att gå på mitt eget förnuft och tänka själv, men efter en lång promenad med Hugo och mina föräldrar kommer jag på mig själv att stressa hem för att Hugo inte har ätit på över tre timmar (han sov lugnt i vagnen). Mamma undrar om jag är rädd för att han ska vakna och skrika när vi är i en affär. Jag svarar inte det jag tänker. Att jag är rädd att han inte ska vakna alls.

Nu har det gått två månader och en antydan till rutiner finns. Jag ser fram emot mer egentid på kvällar och att Hugos far får egen Hugotid. Eftersom jag träffar så många mammor på dagarna så ska jag inte tråka ut mina andra vänner med jobbigt bäbisprat. Det är faktiskt skönt att kunna lufta nojjor om sömn, prata om könsroller och barnuppfostran och köpa söta bäbiskläder tillsammans med vänner som är i samma sits. Nu är jag bortskämd och kan göra det ofta och då har jag mycket plats över att prata annat med andra vänner.

För er som inte vill få baby overload: Blunda nu!