Aska i munnen av Brenda Navarro är inte en feelgood-bok, så mycket förstod jag innan. Jag lyssnade på författaren på bokmässan och då berättade hon att den handlar om utanförskap i ett nytt land. Vi hade den som bokcirkelbok i jorden runt-cirkeln nu i november. Boken är utgiven på Tranan (och ingår i deras prenumeration) och är översatt av Hanna Axén.
Bokens huvudperson växer upp hos sin mormor och morfar i Mexiko. Hennes mamma har åkt till Spanien och hon saknar henne mycket. En dag sänder mamman efter sina två barn och huvudpersonen och hennes bror reser till Spanien. Livet där blir minst lika dysfunktionellt som i Mexiko och båda syskonen känner ett stort utanförskap. För att frigöra sig flyttar huvudpersonen till Barcelona där hon lever ett liv i lögner och försöker att hanka sig fram utan arbete eller med lågbetalda jobb.
I ramberättelse får vi veta att huvudpersonens bror tagit sitt liv. Det inte svårt att förstå att han skulle kunnat bli deprimerad och i bokcirkeln pratade vi mycket om varför han egentligen gjorde det. Det sägs inte rakt ut, utan vi kan bara ana. Det var för övrigt också en styrka med boken som många i cirkeln var överens om, att vi inte blir skrivna på näsan. Berättelsen visar orättvisor och ohälsa, snarare än skriver om dem.
Aska i munnen är ingen munter bok, men den är lättläst och fin. De flesta i cirkeln var överens om att det var en bra bok. Det var mer en diskussion om vem som tyckte mest om den. En intressant aspekt av vårt samtal är att en i gruppen delvis bor i Mexiko och var där under samtalet. Det gav oss lite mer inblick i det mångfacetterade landet.
Jag tyckte att bokens styrka var beskrivningen av utanförskapet, ett utanförskap som finns trots att språket inte borde vara ett stort hinder. Just detta pratade Brenda Navarro om när jag lyssnade på henne på bokmässan och hon gestaltar det mycket bra i boken.
