KD:s Emma Henriksson redogör för kristdemokraternas syn på föräldraförsäkringen i SvD idag. Hon skrämmer upp folk med att åtta-månaders kommer att lämnas på dagis. Vad exakt tyder på detta i vårt samhälle idag? Och så vill hon ha mer flexibilitet för barnfamiljer. Jag undrar i mitt stilla sinne hur något så flexibel kan bli mer flexibelt.
Du får ta ut hur många dagar i veckan du vill, dvs du kan dra ut på din föräldraledighet så länge du har råd. Intressant här är att många hävdar att de inte har råd att mannen är hemma, alltmedan de själva snålar in på sina dagar. Låt mannen ta ut sina sju dagar i veckan så blir det inte lika dyrt!
Snålar man en hel del kan man vara hemma i ett och ett halvt år och få över till extra semester som man kan utnyttja i åtta års tid. Är detta oflexibelt? Är det så fruktansvärt att man vill göra ett sådant system mindre flexibelt? Ska vi ha ett system som det vi har idag så tycker jag vi ska vara ärliga och säga att vi vill ge möjlighet till föräldrar att ha extra semester i åtta år. Vi bör också säga att föräldrar som har råd ska kunna vara hemma med sina barn mycket längre än andra.
Annie Lööf vill inte heller ”kvotera”. Hon anser dock att ekonomiska incitament är bra när man vill förändra sker i samhället. Är inte individualiserad föräldraförsäkring ett ekonomiskt incitament att nå jämställdhet?
Vi har nu ett system som gynnar ojämställdhet och gör att kvinnor kan vara borta från arbetsmarknaden med stöd från staten i flera år. I kombination med vårdnadsbidraget så subventioneras hemmafruar. Vill vi tillbaka till 50-talet? Om inte, vad ska vi göra åt det?
