Edward Munch är en av mina favoritkonstnärer och har varit så sedan jag var på Munchmuseet i Oslo för första gången 1993. Han tillhör de expressionistiska målarna och hans konst skiljer sig från mycket nationalromantiskt som kom ungefär samtidigt. Det jag älskar i bilderna är det uttrycksfulla, som visar känslor mer än skönhet. Det blir ändå vackert. När jag återsåg Munchs konst i Oslo tänkte jag mycket på han skildring av kvinnor och jag vill därför skriva lite om mina tolkningar från en feministisk synvinkel. Jag är inte konstvetare, utan bara någon som har varit konstintresserad sedan jag var tonåring, så mina kommentarer ska ses som högst lekmannamässiga.
Det här är en av mina absoluta favoritverk av Edward Munch. Den hänger i originalversion på Nasjaonalgalleriet (den här bilden) och det finns en version på Munchmuseet. Munch målade ofta flera olika versioner av sina konstverk. Den här tavlan kallade han Pubertet och den visar en naken flicka på sängkanten. Jag tycker att han har fångat tonårsångesten väl och flickan är på intet sätt sexig eller utmanande. Jag skulle inte säga att den är målad med manlig blick. Jag tolkar skuggan som ångest, vilket gör att jag får en annan syn på det annars lite outgrundliga ansiktsuttrycket.
På Munchmuseet fanns en text på en vägg om Munch och könsdebatten som var aktuell på slutet av 1800-talet. Det stod att han var mitt i debatten om manligt och kvinnligt och att man kanske inte ska tolka hans bilder så entydigt som man tidigare har gjort. Edward Munch själv har sagt att han ville fånga det mänskliga och det tycker jag passar väl in på tonårsflickan ovan.
Den här tavlan kallade Edward Munch Dagen efter. Här kan jag inte heller se något övervulgärt eller moraliserande. Kvinnan har druckit, förmodligen haft kul och mår nu som man gör dagen efter. Det ser ut som att hon är trött och förmodligen kommer att få ångra att hon inte klädde om innan hon somnade. De flesta av oss har varit där och även om vi just då ångrar oss, brukar det ha varit värt det. Jag ser inga tecken på ångest eller sexuella övergrepp. Jag skulle säga att det här verket är ett fint exempel på att fånga det mänskliga.
Det här är ”Livets dans” och fokus i bilden är de två kvinnorna som blivit utan danspartner. Ända sedan jag såg tavlan första gången 1993 har jag fokuserat på kvinnan i vitt till höger i bilden. Hon dansar med en man som är grön i ansiktet, vilket 16-åriga Hanna tolkade som att han var full och kåt. Jag tänkte att de två kvinnorna utan danspartner hade dragit en högre vinst än kvinnan i vitt som förmodligen blir tafsad på mot sin vilja. Jag kan självklart se sorgen i de ensamma kvinnornas ansikten, men tycker fortfarande att det inte är självklart att en partner vilken som helst, är bättre än ingen.
Jag har aldrig gjort någon feministisk analys av ”Skriket”, men jag vill inte skriva ett inlägg om Munch utan att nämna hans allra mest kända verk. På Nasjonalmuseet hänger den första versionen, den som syns här. Vi såg även två andra versioner på Munchmuseet. Det finns ytterligare en som vi inte såg, eftersom de visade en version per halvtimma. Av den trevliga vakten vars uppgift var att hindra folk att kasta färg och limma fast sig vid ”Skriket”, fick vi veta att figuren är en person av odefinierat kön och att hens kompisar syns i bakgrunden. Något har hänt och hen som skriker förenas med naturen och förlåter sina vänner, för vad nu det är som det ska förlåtas för. Detta kan ha varit tanken bakom bilden. För mig är det en oerhört uttrycksfull bild som är en av mina favorittavlor alla kategorier.
