Det bidde ingen feelgoodbok från Irland i juni, det bidde istället Ruth & Pen av Emma Pine inom ramen för #kaffeochkulturvärlden. Boken är nyutkommen på Wahlström och Widstrand och jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Mirja Turestedt.
Ruth är terapeut och hennes man har inte kommit hem från en tjänsteresa. Ruth förstår att något är allvarligt fel. När deras historia nysas upp förstår vi att de har en riktig allvarlig kris i äktenskapet. Pen är kär i Alice och hon vill ta med henne på dejt. Alice är populär, medan Pen är annorlunda och ganska ensam. De är bästa vänner, men Pen vill ha mer.
Två kvinnor, två historier och de möts bara någon gång under bokens gång. De teman som tas upp är homosexualitet och asexualitet (eller att vara annorlunda) samt ofrivillig barnlöshet. Det är fina personporträtt och engagerande människoöden, men jag vet inte riktigt om jag fattade grejen. Varför två helt olika kvinnor? Varför två helt olika teman?
Den ena berättelsen om ungdomarna Alice och Pen är fin och porträtterar den jobbiga tonåren och vägen in i vuxenvärlden. Den andra historien om paret som är oense om hur de ska gå vidare efter åtskilliga misslyckade IVF:er är jobbig för mig som också den vägen vandrat. Jag kände inte alls igen mig i Ruths agerande, men å andra sidan är vi ju alla olika.
Jag sammanfattar det hela som ett ja, det var ju fint, men jag kommer snart att glömma den.
