I sommar skulle vi i bokcirkeln Läsa jorden runt, läsa armeniska Narine Abgaryans bok Three apples fell from the sky. Abdgayan bor och verkar i Moskva och boken är skriven på ryska, men hon är född, uppvuxen och utbildad i Armenien. Boken utspelar sig i en liten armenisk bergsby.
Anatolia har lämnat sin våldsamme make och känner en dag livslusten rinna ur henne. Hon vill inte leva längre. Då ringer hennes granne Vasily på hennes dörr och livet tar en ny vändning. Vasily har förlorat hela sin familj och han och Anatolia finner varandra i sorgen och meningslösheten. Samtidigt får vi följa de andra i den lilla armeniska bergsbyn, där folk plockar bär för att sår ska läka och för att äta sig mätta på. Byn där alla bor är byn dit ingen flyttar, men folk flyttar från. Den stora tragedin i byn är de stora svälten där många av invånarna får sätta livet till.
Det är verkligen en hemsk bok på sina ställen, men skrivet på ett sådant sätt att i alla fall jag kunde värja mig mot det värsta (barn som dör är som bekant ingen höjdare). Det är inte heller sorgen, utan framtiden, som står i centrum. Jag tyckte om delarna om Anatolia och Vasily, men i övrigt hade jag svårt att känna något sammanhang. När vi bokcirklade om boken kom vi fram till att det fanns mycket symbolik som gått många av oss förbi. Boken innehåll även magisk realism i form av människor som kunde se de döda.
