Vy över Utøya.
Idag är det tio år sedan morden på Utøya. För tio år sedan var jag höggravid och packade inför en resa till Skagen med maken och svärfamiljen. Min svärmor hade varit borta i nästan ett halvår och vi ville göra något tillsammans. Då fick min man höra om dåden i Oslo och vi blev alldeles förskräckta. Jag minns hur jag messade med en vän i Oslo och förhörde mig om att de hade de bra. Efter ett tag gick maken för att sova lite middag.
Jag satte mig vid datorn och gick in på Facebook. Där hade en kompis skrivit något om skjutningar på ett ungdomsläger för socialdemokrater i Norge. Jag hoppades att det inte skulle vara sant. Efter de följde en stunds läsande innan jag väckte maken och sa att de sköt barn i Norge. Efter ett halvt liv som ungdomsförbundspolitiker, kändes det så nära och såklart fasansfullt oavsett.
Jag minns dagen och dagarna som följde oerhört väl. Den fruktansvärda känslan av att det fanns så många föräldrar som förlorat sina barn till en galen terrorist. Tillvägagångssättet var så oerhört kallblodigt och beräknande att det gjorde det hela än mer skrämmande. Att allt hände i Norge, gjorde såklart att det hela kom så mycket närmare.
Vi åkte till Göteborg och Danmark som planerat och vi fick även se nyheterna om Utøya på danska. Jag kramade om min mage och kände mitt barns sparkar i det och hoppades att jag skulle kunna förmedla trygghet. I Göteborg blev vi vittne till en norsk familj vars tvååring försvunnit i Haga. Pojken återfanns ganska snart i en affär, men händelsen skakade mig mentalt. Mammans totala hysteri drabbade mig hårt. Tankarna gick till alla hennes landsmän som inte hade lika tur med att återfå sina barn i livet.
Då var jag höggravid och tyckte att allt var overkligt och såklart overkligt hemskt. Nu har det gått tio år och det låter fortfarande som en dålig skräckfilm. Det är skönt att Anders Behring Breivik sitter bakom lås och bom, men det han har gjort kommer aldrig att försvinna eller bli bra. Morden i Oslo och på Utøya är för evigt en del av vår historia och jag kommer aldrig att glömma den där fruktansvärda julidagen 2011.
