10 saker jag gillar med deckare

Jag har tidigare skrivit en lista över 10 saker jag inte gillar med deckare och det är en av mina absolut mest lästa bloggposter. Jag tänkte därför följa upp den med en positiv motsvarighet, 10 saker som gör en deckare till en bra deckare. Jag är ju trots allt en stor deckarfantast. De senaste dagarna har jag varit ledig och de flesta timmarna på dygnet har tillbringats i horisontalläge med en deckare (och lite då och då har jag läst en feministisk bok för att jag får för dåligt samvete annars). När det inte är sport på TV så kopplar jag av med böcker och då allra helst deckare.

Här är listan:

1. Spännande vändningar.
Det som för mig är en riktigt spännande deckare är om den vänder flera gånger och man blir förvirrad i sin tro om vem som är mördaren eller vem som är mördad. I ena stunden tror att man vet hur det ligger till, och i andra stunden ändrar man sig.
Exempel: Arnaldur Indridasons Kvinna i grönt, Julia Wallis Martins Porträtt i sten, Maj Sjöwall och Per Wahlöös Det slutna rummet

2. Bra samhällsskildringar.
En deckargenre som jag tycker mycket om är de samhällskritiska deckarna. De handlar om Sverige (jag kan inte påminna mig om att jag läst någon sådan från ett annat land), politik och polisen i samspel med resten av samhället.
Exempel: Leif GW Perssons Mellan sommarens längtan och vinters köld och En annan tid, ett annat liv, Maj Sjöwall och Per Wahlöös Terroristerna och Polis, polis, potatismos.

3. Rimliga motiv.
Det känns kanske till en början som om författaren snöar in sig på kopplingar långt tillbaka i tiden eller flera fall samtidigt, men när upplösningen kommer känner man sig ändå tillfreds med att det var ett rimligt motiv. Det är helt enkelt ett fall så som det skulle kunna ha gått till i verkligheten, eller i alla fall så agerar mördaren på ett sätt som man förstår (inga hämdmotiv från barndomen här!).
Exempel: Peter Robinsons En ovanligt torr sommar, Carin Gerhardsens Mamma, pappa barn, Arnaldur Indridasons Kvinna i grönt, Camilla Läckbergs Tyskungen

4. Intressant polisarbete.
Man förstår att författaren eller författarna har koll. Här är det inte några efterforskningar via andra deckare, utan man själva polisarbetet är en av böckernas stora behållningar.
Exempel: Anne Holts I lejonets gap och Det som aldrig sker, Maj Sjöwall och Per Wahlöös Roseanna och Den skrattande polisen, Leif GW Perssons Faller fritt som i en dröm och Den som dödar draken.

5. Intressant miljö.
I deckare med intressant miljö är det samspelet mellan människor, snarare än polisens arbete som står i centrum. Dessa deckare kan ibland kännas mer som romaner, men det gör dem inte till sämre deckare.
Exempel: Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, Aino Trosells Om hjärtat ännu slår

6. Historier långt tillbaka i tiden.
Tidigare älskade jag alla deckare som började med en historia långt tillbaka i tiden som sedan vävs samman med dagens mordfall. Dock har detta använts i överflöd och utan finess av många svenska deckarförfattare och blivit uttjatat (jag har med det som punkt 6 på min lista över var som är dåligt med deckare). Men om man gjort det på rätt sätt så kan det bli hur spännande som helst.
Exempel: Arnaldur Indridasons Kvinna i grönt, Peter Robinsons En ovanligt torr sommar, Åke Edwardssons Rop från långt avstånd

7. Engagerande huvudpersoner.
Jag har många gånger slagits av att jag verkligen inte bryr mig om bokens huvudpersoner (polisen, åklagaren eller vem det nu är som står i centrum). Även den mest förutsägbara deckare kan lyftas av gripande berättelser om huvudpersonerna.
Exempel: Anne Holts Död joker och Presidentens val, Åsa Larssons Solstorm, Viveka Stens I den innersta kretsen

8. Tio små negerpojkar.
Jag gillar den klassiska deckargåtan-deckare. Jag kallar denna punkt för Tio små negerpojkar och syftar till att det är ett begränsat antal människor som kan vara skyldiga och det gäller att fundera ut vem.
Exempel: PD James Fyren, Maria Langs att vara kvinna och Rosor, kyssar och döden, Julia Wallis Martins Porträtt i sten

9. Feministiska deckare.
Såklart måste denna punkt vara med. Många medlemåttiga deckare kan räddas av ett feministiskt tema eller en feministisk polis. Alla feministiska deckare är dock inte att klassas som dåliga i övrigt, tvärt om!
Exempel: Maria Langs att vara kvinna, Leena Lehtolainens Falska förespeglingar, Anne Holts Presidentens val, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

10. Vackert väder.
Om man får tag på en dussindeckare som är helt ok, kan den faktiskt bli roligare att läsa om det är vackert väder i trevliga sommarmiljöer.
Exempel: Viveka Stens I den innersta kretsen, Mari Jungstedts I denna ljuva sommartid, Åke Edwadrssons Låt det aldrig ta slut, Henning Mankells Villospår

Knuff