George Bernard Shaw fick nobelpriset i litteratur 1925 och är mest känd för pjäsen Pygmalion som sedan blev till musikalen My fair lady. Shaw var socialist och mycket engagerad bland annat i kvinnofrågan och därför ville jag läsa något av hans feministiska verk. Min kära Dorothea är ett brev till en hypotetisk flicka och ett inlägg i kvinnofrågan.
Min kära Dorothea är en av Shaws första skrifter och det ska ses som en handbok i att uppfostra flickor. De mest anmärkningsvärda idéerna är att man inte ska slå sina barn eller vara elak mot dem, och att flickor ska uppfostras till självständiga tänkande individer. Detta är såklart mycket progressivt med tanke på att det skrevs 1878. Tyvärr är texten en produkt som speglar tidsandan på andra sätt. Den är exempelvis extremt rasistisk. Eftersom Shaw var politiskt engagerad och för jämlikhet kanske han ändrade sig, men å andra sidan var rasismen stark länge. Min kära Dorothea översattes till svenska först 1957, men bibehållen rasism i.
Jag vill skriva om den här boken för att det visar på att fanns män som motsatte sig gängse normer och tyckte att en annan väg var möjligt, även för kvinnor. Jag reagerade nästan starkast på motståndet mot barnaga som yttrades 100 år före förbudet infördes i Sverige. Mödrar som slog sina barn kallades elaka och flickor uppmanades att stå emot slagen och lära sig att leva med dem för att inte bli förstörda.
Jag läste pjäsen Major Barbara och tyckte att den hade feministiska inslag och ville fördjupa mig mer i George Bernard Shaw. Min kära Dorothea var bra att börja med och nu ska jag gå vidare med att läsa två pjäser som jag läst om ska vara mer feministiska, Fru Warrens yrke och Pygmalion (My fair lady).
