Jag har läst dikter av den indisk-kanadensiska författaren Rupi Kaur. Jag lyssnade på hennes egen inläsning av boken Milk and honey på Storytel. Boken finns på svenska och heter då Mjölk och honung och är utgiven på Mima förlag.
Rupi Kaur började sin författarbana på Instagram. Där lägger hon upp dikter illustrerade med så teckningar som hon själv ritat. Milk and honey bygger på hennes Instagramkonto. Genom att lyssna på boken missade jag de fina illustrationerna, men i gengäld fick jag författarens egen röst.
De första dikterna handlar om en trasig barndom, men senare handlar dikterna om kärlek. Fokus är en kärlekshistoria som tar slut. Först är det passion, efter det slitningar, sedan förlust och sorg för att sedan landa i pånyttfödelse. Det var verkligen en fin resa och varje steg är klätt i vackra ord.
Det var fantastiskt att höra författaren själv läsa sin poesi med sådan inlevelse! Jag lyssnade andäktigt i en timma, medan jag la pussel. Det var så vackra dikter och bäst gillade jag att en man aldrig kan vara den som gör en vacker och härlig. Du har alla de egenskaperna i dig själv. Han ser dem, och det är därför du älskar honom, men han kan inte ta åt sig äran för dina fina egenskaper.
Är Rupi Kaur banal och alldeles för enkel? Många kritiker verkar anse det. Bara för att hennes bana startade på Instagram betyder det inte att hon inte kan skriva. Jag tyckte att hennes dikter berörde och hon skriver om viktiga ämnen på ett sätt som många kan ta till sig. Det är inte samma sak som banalitet.
Läs mer (på svenska): Adlibris, Bokus , Prickiga Paula, Enligt O
