Sara Danius i knytblus går med högburet huvud från Börshuset i torsdags tillsammans med Sara Stridsberg.
Svenska Akademin har den senaste veckan förvandlats till en fars. De har spelat dålig teater inför publik och inget har varit för hemligt för att luftas i offentligheten. I vackra, svulstiga ord har man förnedrat varandra i landets största tidningar.
Jag säger inte att jag vet vad som var rätt och fel i hela den här härvan. Sprickan handlade utåt om ledamot Katarina Frostenson, som är gift med den så kallade kulturprofilen som har anklagats för att ha sexuellt trakasserat, antastat och våldtagit kvinnor. Dessutom är hon delägare i den klubb som fått pengar av Akademien och hon anklagas därmed för jäv.
Om det var rätt eller fel att utesluta henne vill jag inte svara på. Det kan jag inte. Jag förstår båda sidorna. Å ena sidan är det svårt att sitta kvar om man varit med och stött en så förfärlig make samt gett pengar till sitt eget företag. Å andra sidan är uteslutning otroligt hårt och det känns inte bra att straffa någon för vad hennes make gjort . Dessutom var ju alla delaktiga i att ge klubben pengar.
Hur man än vrider och vänder på det har hela den härvan skördat fel offer. Det är inte rätt personer som nu sitter kvar i den stympade skaran akademiledamöter. Bland dem som är kvar är det inte bara Horace Engdahl som har visat sitt fula kvinnoförakt öppet. Även Sture Allén har, till synes utan att tänka på det, klivit rakt i fällan när han sagt att Sara Danius är oerfaren. Hon var precis lika erfaren som Horace Engdahl var när han blev ständig sekreterare. Kvinnor och män döms efter olika måttstockar. Tydligare än såhär kan det knappast illustreras. Sofia Mirjamsdotter på Sundsvalls Tidning har skrivit en mycket bra ledare på temat: Föga anade man att de smakfulla snillena i Svenska Akademien skulle bli det gäng som tydligast av alla illustrerar vad #metoo egentligen handlar om.
Sara Danius fick avgå. Tillsammans med Katarina Frostenson. Två kvinnor fick ta smällen medan männen är kvar. Männen säger att det inte fanns någon annan väg framåt, men att Horace Engdahl sitter kvar känns ju som allt annat än ett alternativ sett såhär från utsidan.
Det är svårt att skriva det här inlägget utan att fall in i svordomar och överdrifter. Eller det senaste är nästintill omöjligt, det hela är redan så sjukt som det kan bli. Men att en kvinna (egentligen två) får ta fallet när män fuckar upp är så horribelt att det är svårt at ta in att det faktiskt händer här och nu efter hela #metoo-revolutionen.
I mina naivaste önskedrömmar tänker jag att det hela kommer att ordna sig. Horace, Sture och de andra kommer att få sina straff. De goda kommer att återvända till akademien och det blir bättre. Men tyvärr rycks jag ur drömmen om och om igen och inser att verkligheten är en helt annan. I verkligheten är det helt ok att vara bästa vän med en misstänkt sexförbrytare, men inte att vara gift med densamme. Och sedan finns det knappast några onda och goda. Lotta Lotass resonerade klokt för DN om att alla har sin del i skulden.
Det enda positiva i allt detta är att det pratas om det. Texten i tidskriften Frihet av Lotta Ilona Häyrynen, Det handlar om Horace, sätter ord på vems skulden är. Läs texten och förfäras över sexistiska uttalanden den mannen gjort så sent som för bara några år sedan. Till och med utländsk media skriver om det i negativa ordalag från männens sätt att se. New York Times hade den fantastiska rubriken In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall.
Den enda som inger lite hopp i dagsläget är Sara Stridsberg. Måtte hon sitta kvar. Hon behövs så otroligt mycket. Jag bar inte knytblus igår men jag delade en bild på Instagram med en knuten scarf som en symbol. Jag må ej äga en knytblus, men jag knyter mina nävar av vrede. Det är förhoppningsvis inte över. Männen med de sunkiga värderingarna kan bara inte få sista ordet.
#knytblusförsara
