Cannie Möller och Selma på bokmässans lekplats. September 2017.
Jag träffade en författaridol från barndomen på bokmässan. Cannie Möller är just nu aktuell med Väntarna på Hoi förlag, men har gett ut nästa 30 böcker under årens lopp. 1992 var hon min lägerledare på ett skrivarläger i Lidköping. Vi träffades på bokmässans lekplats och pratade om hennes senaste bok, ungdomen och gamla minnen.
Cannie har jobbat på ett flyktingboende och hon kände där att hon verkligen ville skriva om sina upplevelser. Det fanns så m,ånga gripande livsöden som hon ville berätta för världen. Det blev boken Väntarna som har två afghanska ungdomar som huvudpersoner. De har båda traumatiska livsöden och finner kärlek i varandra. Vi pratade om deras kärlek och det det skulle kunna vara kontroversiellt i vissa kretsar, eftersom de är två muslimska ungdomar som blir tillsammans. Men det kontroversiella i boken tyckte många istället var kärleken mellan svenska Mira och den frånskilda Morgan som är dubbelt så gammal.
Cannie har gett ut böcker för barn, ungdomar och vuxna, men ungdomsböcker dominerar. Hon säger att hon tycker att ungdomstiden är så fascinerande. Då pratar man om livet och de stora livsfrågorna. Som vuxen är det kanske mest badrumsrenoveringar och altanbygge som det pratas om. Cannie har haft stor behållning av skrivarläger som hon varit med på under åren.
Vi var ju också tvungna att prata om Skrivarlägret på Sjölunda utanför Lidköping 1992. Jag berättade at t hon betytt mycket för mig. Inte för att jag skrev en massa texter på lägret, för det är jag för social, utan för att jag tänkt på mycket av det vi lärde oss efter lägret och även långt senare i livet. Under lägret blev jag god vän med Cannies dotter som också var med. Hon skulle senare spela Lisen i Tre kronor, men vid den tiden hade vi tyvärr förlorat kontakten. Cannie påminde mig om att jag gett Sara en mugg med texten ”Jag älskar fotboll”. Detta är inget jag minns, men det vore ju lite typiskt mig. Cannie minns att jag älskade fotboll (det var fotbolls-EM under lägret).
En sak vi gjorde på lägret, som av naturliga skäl inte har fallit i glömska, är den natt vi testade den gamla skrönan att man försvinner om man går två varv runt Strö kyrka baklänges vid midnatt. Strö kyrka ligger i Lidköpings kommun och inte så långt från Sjölunda. Sara trodde att hennes mamma skulle ställa upp och köra oss. Det gjorde hon. Cannie hade inte glömt händelsen, Hon satt hon hon tagit med det i en novell. Hon påminde om att en av oss hade sagt att det nästa kändes som att försvinna lite. Vi gick, vi såg dimmorna i den ljusa sommarnatten och såg alla spöken. Vi var alla djupt påverkade även om alla såklart kom med hem igen.
Några suddiga bilder från mitt arkiv:
Cannie Möller och hennes dotter Sara, som jag har för mig inte kände sig så bekväm med att bli fotad med sin mamma. Detta verkar vara den enda bilden på Cannie som jag hade bland mina bilder.
Här är mina vänner vid Strö kyrka. Det var ljusare än bilden visar eftersom det var veckan före midsommar. Jag minns känslan än idag. Det var häftigt att vara femton år och få testa att gå runt en kyrka mitt i natten. Cannies självklara ja på att köra oss dit gjorde att hon steg otroligt i graderna. Än idag är jag tacksam över det när jag tänker tillbaka.
Jag tror att tjejen med glasögon hette Linda. Vi hade kontakt ett tag. Sara och jag lite kortare, men vi var på bio i Stockholm när jag var där med mina föräldrar senare samma sommar (det var förmodligen då hon fick koppen). Åsa och jag har fortfarande kontakt även om de senaste åren väl bara är tack vare Facebook. Vi var väldigt bra kompisar hela gymnasiet. På lägret förenades vi över kärleken till fotboll. Marie och jag hade kontakt nästan lika länge, och är idag också kompisar på Facebook. Och så jag, Hanna femton år, i tidstypisk blommig stickad tröja. (Notera fullmånen!)
