Tack Birgitta Ohlsson för allt, idag är baksmällan enorm

Nej, Birgitta Ohlsson vann inte provvalet i Stockholm som vi väl ändå trott att hon skulle göra. Jan Björklund lyckades mobilisera och tog hem segern. Då fanns det inte mycket mer för Birgitta än att kasta in handduken. Enormt sorgligt tycker jag för jag var verkligen nyfiken och pepp på att se vad hon hade kunnat åstadkomma på partiledarposten.

Det jag idag slås av är alla dessa partister som tycker att Birgitta gör fel som lämnar. Hon behövs heter det. Ja, det gör hon sannerligen, men om hon är så livsviktig för partiet (vilket jag håller med om att hon är) så hade man ju kunnat förfara på annat sätt innan. Jan hade kunnat ge henne de tyngsta posterna i riksdagen, göra henne till talesperson för de viktigaste frågorna och själv annonsera att han tänkt att avgå efter valet. Det gjorde han inte. Birgitta har under alla år i riksdagen varit motarbetad. Hon har gått sin egen väg, dels för att hon är sådan som person och politiker, men också för att hon inte haft något annat val. Före henne kommer ideologin och övertygelsen främst. Sådana saker borde värderas högre politiken. Hennes enorma stöd i väljarkåren och bland medlemmarna har gjort att hon inte kunnat sättas i frysboxen totalt.

Mot bakgrund av detta är det inte bara fullt förståeligt, utan också fullständigt rimligt, att hon spelar högt. Hon har nämligen inget att förlora. Hon ville bli partiledare och ingen skulle kratta vägen för henne. Det finns också en gräns för hur mycket en människa kan ta, även för Birgitta Ohlsson. Det var bara ett år sedan partikollegor krävde hennes avgång och dessa personer har fortfarande kvar sina positioner, dvs helt galet kan inte partiledaren tyckt att det var.

Jag var på ett möte i våras när en gammal räv inom partiet sa att för henne var det alltid partiet främst som gällde. Detta sa hon som replik på en partikollega som sagt att hon alltid varit med för idéerna, inte partiet. Jag tänkte länge, menade hon verkligen det? Men fler andra har skrivit insinuanta kommentarer eller ibland rent ut att Birgitta borde stannat för partiet skull. De får mig att inse att det ligger något djupt oroväckande i den gamla rävens uttalande. Det finns personer i Liberalerna som tycker att Liberalerna är viktigare än liberalismen. Det är oerhört skrämmande!

Mitt förtroende för Jan Björklund är förbrukat. Jag vill inte se honom som utbildningsminister efter valet 2018. Därför kommer jag inte, som det ser ut nu, att lägga min röst på Liberalerna. Vad det blir istället vet jag inte, men jag vet vartåt det lutar. Något partimedlemsskap är inte aktuellt för mig vare sig i L eller något annat parti. Det enda som skulle kunna få mig att engagera mig igen är ett nytt parti, med Birgitta Ohlsson i spetsen.

Med detta sagt vill jag tacka Birgitta Ohlsson för allt hon gjort för liberalismen och för Folkpartiet Liberalerna genom alla år. Jag kommer aldrig att glömma FRA-striden eller när hon stått upp mot övergångsregler och annat trams. Hennes glödande engagemang för feminismen har inspirerat mig mycket, och inspirerar fortfarande. Varje dag. Birgitta är också den som ser och lyfter allt från den nya medlemmen till den kämpande strävsamma politikern. För mig har hon varit ett stort stöd och en ivrig påhejare för den här bloggen. Hon har hjälpt mig att fixa releaseparty, hon har peppat och stöttar och hon retweetar och länkar fortfarande ofta på Facebook. Birgitta är för mig också mer än en stöttande partikollega. Hon är en vän också. Och det kommer hon att fortsätta vara, politiker eller inte.

Nu önskar jag dig Birgitta, all lycka till i framtiden, även om det kommer att ta lång tid att smälta att du inte längre är en det av svensk politik.