Sol, strand och palmer på Langkawi.
Här kommer kapitel nio i följetongen På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har hamnat i ett regnigt Vietnam och bestämt sig för att resa vidare till Malaysia. Nina har börjat få andra känslor för Calle än bara rent vänskapliga.
Nina vaknade och märkte att hon återigen var ensam i rummet. Dagen skulle bli lång, tänkte hon. 25 år. Halvvägs till 50 och livet som knappt hade börjat. Hon kände sig gråtfärdig. Planen för dagen hade före resan varit att hitta några backpackers och supa sig drängfull. Nu hade hon hittat en brådmogen svensk som flög mellan de asiatiska städerna. En svensk hon kommit att tycka väldigt mycket om. Innan hon hann ömka sig mer hörde hon en nyckel i låset.
– Ja, må hon leva! Ja, må hon leva! Ja, må hon leva uti hundrade år!
Calle kom in med en flottig påse och några paket inslagna i vietnamesiskt kitschigt papper. Nina blev rörd till tårar.
– Jag hittade ett franskt café en bit bort på gatan och tänkte överraska dig. Vi gick förbi det när vi letade biljetter, men du märkte det inte, sa han och skrattade. Jag vet att du inte dricker kaffe så här är en pepsi max att dricka. Han blinkade till henne och gav henne flaskan, påsen och paketen.
Nina blev alldeles stum. Så rörd och tacksam var hon över gesten. Croissanten smakade himmelskt. Hon öppnade de små paketen. Salladsbestick och kokoskola från Mekongdeltat och en kornblå sidensjal. Hon hade sett de vackra sjalarna, men inte känt att hon hade råd att shoppa. Det sista paketet innehöll ett halsband och örhängen i konstglas. Hon hade tänkt köpa det, men Calle hade verkat sval när hon bad om råd så hon hade inte blivit så sugen. Nu förstod hon varför han betett sig så konstigt. Att hon inte fattat att han hade något i kikaren! Hon log och blev så upphetsad av gesten att kon kramade om honom hårt. Efteråt blev de båda generade. De hade faktiskt inte kramats förut. När de stirrat ner i lakanen tillräckligt för att rodnaden skulle lägga sig sa Calle:
– Det var ju inte så fina presenter kanske, men det var det jag kunde få tag på. Nina försökte protestera, men han fortsatte:
– Jag har en riktigt fin present, som jag hoppas att du kommer att gilla. Han räckte fram ett kuvert.
Nina öppnade och i det låg det en hotellbokning inuti.
– Berjaya Langkawi Resort?
– Jag tänkte att vi behövde en natt på lyxhotell efter det här rucklet.
– Jag vet inte hur jag ska tacka…
– Säg bara tack, sa Calle och la en hand ovanpå hennes.
De log mot varandra och Nina kände sådan enorm tacksamhet över att ha fått träffa denna underbara man. Ingen hade någonsin gjort såhär för henne förut.
– Får jag fråga hur mycket du fyller, sa Calle och kunde inte dölja sin nyfikenhet.
– Bara om du säger hur gammal du är, kontrade Nina och skrattade.
– Haha! Jag är 32.
– Jag fyller 25.
De lät det sjunka in. Båda var lättade över att den andra inte var för gammal eller för ung, åtminstone trodde Nina att Calle kände precis som hon.
Sedan skyndade de sig att packa ihop och göra sig i ordning för avfärd. Planet gick klockan tolv och om allt gick smärtfritt skulle de ha en eftermiddag på ett lyxhotell. Nina kunde inte tänka sig något bättre sätt att fira sin 25:e födelsedag på.
De såg ut som att det skulle bli svårt att lämna Saigon. Regnet vräkte ner och flyplatsen var full med backpackers. Mitt bland alla amerikaner som sov på sina sovsäckar hittade Calle den svenska tjejen som han mött i Sihanoukville och som talade om för honom att backpackers minsann åker buss.
– Hej! Vad gör du här på en flygplats? frågade han förvånat. Hon kände igen honom och skrattade hjärtligt.
– Det kan man verkligen fråga sig, skattade hon och blinkade. Jag ska faktiskt åka hem till Sverige.
Nina och Calle önskade henne trevlig resa hem och gick mot sin gate. Resan gick smärtfritt. De var fortfarande var eftermiddag när de tog en taxi från Langkawis flygplats till hotellet. Nina kände sig oerhört malplacerad när hon klev in i den pampiga lobbyn och allt kändes oerhört surrealistiskt. De bodde i ett vackert rum på pålar i vattnet. De hängde upp sina fuktiga sunkiga handdukar på balkongräcket.
– Nu badar vi i hotellpoolen, sa Calle. Havet kan vi bada i alla andra dagar här på Langkawi när vi inte bor på lyxhotell. Nina som var en utpräglad havsmänniska tvekade först, men höll med.
– Mot poolen, sa hon och skrattade.
Calle berättade i Sihanoukville att han varit tillsammans med en tjej som aldrig kunde bestämma sig för om hon ville ha honom eller inte. Ena dagen var hon jättekär för att nästa dag göra slut. Hon reste mycket och talade inte alltid om för honom när hon var hemma.
– När min chef påpekade att jag hade lite för många semesterdagar och borde fundera på att åka iväg såg jag det som en chans att ta mig ur alltihop. Det var i november. Jag bokade den här resan och gjorde slut.
– Och du klarade det, frågade Nina lite förvånat.
– Ja, mest tack vare att jag var bjuden på en rolig fest på nyår. Då hade jag den att se fram emot och sedan behövde jag inte tänka på att jag skulle velat fira med henne och så. Vänner och familj bar mig igenom den värsta tiden.
Nina tänkte på exflickvännen idag när hon själv fått fina födelsedagspresenter och befann sig med Calle på lyxhotell i Malaysia. Hon hoppades att han hade kommit över henne. Katarina hette hon. Nina undrade över hur hon såg ut. Calle avbröt hennes tankar.
– Får jag bli vän med dig på Facebook?
Nina skrattade. Hon hade också velat fråga, men inte riktigt vågat.
– Nina Berglund heter jag.
Calle sökte på telefonen.
– Ha! Hittade dig direkt! Vi har en gemensam vän, Lars Carlström. Hur känner du honom?
– Är det sant? Han uppvaktade mig ett tag för att han ville att jag skulle skriva uppsats om krigsdrabbade områden i Afrika. Han är ju lite speciell föreläsare, lite på sådär. Brukar annars inte vara kompis med mina föreläsare. Du då?
– Han har varit ordförande i min bostadsrättsförening.
– Vilket sammanträffande! Så han bor i Hammarby Sjöstad alltså, intressant.
Nina kände sig glad. En gemensam bekant var ju en länk, även om den var svag. Hon kände samhörighet. Samtidigt var det lite bisarrt att Calle bodde fint i Hammarby Sjöstad, granne med en professor på universitetet, medan hon bodde i en sunkig korridorslägenhet på Lappis. Han hade också råd att bjuda henne på en lyxövernattning. Hon försökte tränga undan de ekonomiska skillnaderna, här var de trots allt lika. De hade långa diskussioner och politik och de hade samma humor. Nina trodde att Calle hade lika stor behållning av deras vänskap som hon.
På kvällen ingick middag i hotellets restaurang, sa Calle. Ett lyxhotell krävde sina kläder och Nina sökte febrilt i sin väska efter något passande. Hon hade packat ner en röd maxiklänning med blommor som var ganska urringad och som hon tänkt ha om det skulle bli tillfälle. Hon tvekade om det var too much, men Calle hade tagit på sig skjorta. Visserligen hade han shorts, något annat var ju för varmt. Hon tog sina nya smycken till. Några av blommorna i känningen var blå, så hon tog även den blå sidensjalen hon fått. Hon ville visa att det minsann inte var skräp hon fått. När hon var klar kände hon sig oerhört pirrig. Hon gick ner till restaurangen och fick syn på Calle. När hon såg honom slog det henne var snygg han var. Hon hade inte riktigt tänkt på det förut. Han bar en vit skjorta och det mellanblonda håret hade han just denna dag fixat till med lite vax. Han var snyggt solbränd och eftersom solen inte helt gått ner hade han med sina Rayban -glasögon. Just i den stunden tänkte Nina att hon hoppades att hon skulle få kyssa honom innan kvällen var slut.
När hon satt sig vid bordet mitt emot Calle och med fantastisk utsikt över havet, kom en kypare in med en flaska champagne.
– Lägg av! Nu räcker det, sa Nina till Calle och var lite lagom låtsasarg.
– Nej, det tänker jag inte log Calle tillbaka. Man fyller bara 25 en gång!
Till champagnen fick de ett par ostron. Smaken av salt från ostronen och surt från citronen passade väl in i miljön med havet runtomkring. Efter ostronen gick de på resten av buffén. Återigen åt de en buffé av det lyxigare slaget. Så mycket god mat hade Nina inte förväntat sig att äta på resan och nu var det andra dagen på ett apr dagar som hon fick frossa i läckerheter. Den här buffén hade både hummer och ostron, så det var än bättre än i Saigon. Efter champagnen drack de vitt vin, som smakade himmelskt gott i konrast mot all öl de druckit tidigare. Men det var inte den dyra presenten med middag och övernattning som gjorde Nina varm inombord. Det var den fina gesten med de små presenterna hon hade tittat på när de varit på utflykt på Mekongfloden.
Efter maten tog de en promenad ut på en pir i havet som hörde till hotellområdet. De kände brisen i håret och Nina drog in havsluften i lungorna. Det var en helt underbar kväll och nu var hon lagom berusad och lagom pirrig och bara hoppades på att Calle kände som hon. De stannade och Nina log berusat mot Calle.
– Av hela mitt hjärta, tack för denna underbara dag och kväll!
Han log tillbaka och tittade henne djupt i ögonen. Sedan kysste han henne.
Tidigare kapitel
