Mangroveträsk i Mekongfloden i Vietnam.
Efter ett litet uppehåll är nu det åttonde kapitlet i min följetong äntligen här! Jag hoppas att ni följer På en strand i Sihanoukville här och dessa är vad som hänt hittills: Nina och Calle har träffats i Bangkok och är nu på resa tillsammans. De har blivit vänner och har hamnat på ett hemskt hotellrum med liten säng i Saigon.
Det hade varit en mycket trevlig kväll, men stämningen förändrades något när de kom tillbaka till hotellrummet. Nu skulle de sova i den tämligen smala sängen. Smal för att rymma två personer av olika kön som inte är ett par. Trots att Nina intalat sig hela vägen hem att det inte skulle bli pinsamt så blev det ändå det. De pratade inte med varandra och la sig mer eller mindre under tystnad. Calle låg en stund och kollade på telefonen och Nina läste innan det släckte helt. Nina försökte snegla lite på Calle. Hon var inte längre avslappnad bredvid honom i sägnen. Hon förstod inte att hon någonsin kunnat vara det. Något hade förändrats. Hon kunde bara inte sätta fingret på vad.
Hon somnade tillslut och vaknade av Calles ilskna telefonsignal som talade om att det var dags att stiga upp. De hade köpt en resa på Mekongflogen. Ungefär vartannat hus på den gata de bodde innehäll en resebyrå. Alla hade samma resor till samma pris. Förundrat hade Calle och Nina sett västerlänningar gå från byrå till byrå.
– Varför går folk omkring? Tror de att de ska kunna pruta ner de statligt bestämda priserna, sa Calle och syftade på den kommunistiska regim som styrde landet.
De skulle snabbt få ett svar. Det fanns visserligen ett pris, men av olika anledningar ville alla försöka sälja på dem en dyrare resa. De fick besöka 10 resebyråer innan de fick en till det pris som angivits. Det kostade under en svensk hundralapp så lite fånigt var det kanske att tjafsa om tio-tjugo kronor hit och dit.
Mekongturen började fint. De reste genom mangroveträsk och besökte små hantverkare och småskaliga företagare på vägen. Hela tiden under den vackra färden – när de åkte båt, tittade på hemmasnidade salladsbestick och när de stod och lyssnade på guiden – kände Nina starkt Calles närvaro. Hon tänkte på varje beröring och varje blick. Samtigit som hon började se Calle som sexuell varelse verkade han kommit på helt andra tankar. Hon kunde prata med honom och mitt i en mening upptäcka att han försvunnit. Han dök upp lite senare och svarade undvikande eller inte alls om hon undrade vart han tog vägen.
De klev i en liten båt för vidare färd när de upptäckte det stora svarta molnet. Efter det gick det ganska fort. Den vietnamesiska guiden började gasta ”bad weather” följt av en svada på vietnamesiska och de blev körda snabbare än det förmodligen var tänkt. De föstes in i ett skjul och de förstod ingenting. Det regnade ju inte. Men så kom det. Det fullkompligt vräkte ner. De väntade kanske i 45 minuter på bussen i gammal fuktig mögellukt som blandats med svett och andra kroppsodörer från 15 personer. Det var en lättnad när bussen äntligen kom och körde dem tillbaka. I Saigon var vädret fortfarande fint.
På hotellet tog de en dusch och bytte om. De promenerade in mot stan, men hittade ett mysigt ställe en bit före centrum. Det var kanske lite dyrt, men vita dukar och loungemöbler i konstrotting var svårt för Nina att säga nej till, speciellt efter skjulet med all äcklig svettlukt. Dessutom kostade det inte som i Sverige, snarare 40 kr för en huvudrätt, men dubbelt så dyrt som andra restauranger i närområdet var det likväl. De kom knappt in på restaurangen innan regnet började ösa ner. Ovädret hade kommit till Saigon.
– Det är inte kul att bli jagad av ett jäkla oväder, sa Calle när de slagit sig ner. Nina kunde inte annat än att hålla med.
– Vi måste åka vidare, någon helt annanstans, fortsatte han.
– Vart då?
– Redan innan jag åkte funderade jag på att bara åka till Saigon och sedan åka till Malaysia. Jag har varit i Hanoi för många år sedan och tänkte att Malaysia också är spännande. Sedan ner till Singapore som jag är sjukt sugen på.
Singapore gjorde Nina livrädd. Inte nog med att resan blivit lite dyrare hon tänkt redan, Singapore hade en oroligt hög lägstanivå. I alla fall om man fick tro de efterforskningar hon gjorde för ett halvår sedan när hon och Thomas började planera resan. Men hon tänkte inte stanna i Saigon och regna inne medan Calle drog till Malaysia så hon skulle givetvis följa med. Hon fick ta det där med Singapore senare.
Maten kom in och de skulle äta vårrullar. Det visade sig att de skulle få rulla dem själva. De skrattade båda till, men tog det hela med ro. Dessutom var det otroligt gott. De fick blanda örter, en slags köttbullefyllning och nudlar och sedan doppa i en vinägrett. Trots det tämligen lätta innehållet blev de båda proppmätta. Efter maten beställde de in en öl till och Calle kollade upp flighter till Malaysia på telefonen.
– Det finns ett hyfsat billigt plan redan imorgon till Langkawi, utbrast Calle. Air Asia igen.
– Du är helt otrolig, skrattade Nina. Hur kan du ens fixa saker så snabbt. Vad kostar det?
– Det går på 50 dollar per person, inte superbilligt kanske, men bättre än att regna inne här några dagar?
– Ok, det får duga, svarade Nina som tänkte att nu blir det definitivt inget Singapore.
Hon hade blandade känslor för det kommande uppbrottet från Vietnam. Hon hade velat se mer av landet, men just nu handlade det ändå mest om Calle. Det hade hänt något i Saigon och hon var rädd att det skulle förändras igen. Men ändå, inget skulle hända i ett fruktansvärt rum utan fönster och med lysrör i taket, hur smal sängen än var, det var hon ganska säker på. Hennes tankar förvånande henne lite, hade hon precis erkänt att hon ville ligga med honom?
Nina kände sig glad och uppsluppen när de återvände. Personalen på restaurangen hade varit vänliga att skänka dem ett paraply när de fått höra att de tänkte promenera. Men när de kom till entrén sa Calle att han skulle gå en sväng.
– Gå upp du före, jag kommer snart, sa han och gick.
Hon blev lite ledsen. Undrade vad han hade för sig. Ju mer hon tänkt på honom på mer än ett vänskapligt sätt, desto fler vibbar hade hon erinrat sig. Nu stod hon i hotellets sunkiga entré och kände sig ensam och förvirrad. Ända sedan natten på stranden i Sihanoukville hade något växt fram, hade hon tänkt. Nu visste hon varken in eller ut. Hon gick upp ensam på rummet och la sig. Hon tänkte på Pontus, killen hon varit vansinnigt kär i men som behandlat henne som skit. Killen Thomas hade räddat henne ifrån. Han hade också alltid försvunnit utan förvarning och sedan kommit tillbaka som om inget hade hänt. När hon tänkte på Pontus kände hon sig lite bättre till mods. Sådan var trots allt inte Calle. Hoppades hon.
Tidigare kapitel
