Nora-Anna, eller Anna Larsson är en av våra stora legender inom svensk friidrott. Hon är ingen olympier, men det beror på att hennes storhetstid var under 40-talet då olympiska spel var inställda pga krig. Dessutom var hennes gren inte olympisk distans.
Nora-Anna upptäcktes i samband med Riksmarchen 1943 och övertalades att ställa upp i SM på 800 meter samma år (källa). Hon vann loppet överlägset. Den 27 augusti 1944 satte hon sitt första världsrekord. Det var på Zinkensdamm på Söder i Stockholm. Hon hade en unik löpstil och blev älskad av alla som såg henne springa. När hon slog världsrekord på Stockholm stadium året efter var hon den första kvinna som någonsin sprungit ett ärevarv på arenan. Tre världsrekord skulle hon slå i karriären.
Vägen till framgång var dock aldrig självklar. Hennes egen far var emot löpningen och hon sprang trots alla konventioner. 800 meter för damer kom med på OS-programmet 1928, men togs bort lika snabbt. Distansen ansågs för lång för kvinnor och att det fanns kvinnor som tagit ut sig mycket gjorde att man drog in distansen. Kvinnor ska ju inte ta ut sig! Det kan vara farligt! 800 meter återkom först 1960 på OS-programmet och då var Nora-Annas karriär över för längesedan. Något VM fanns inte på den här tiden och EM hade inte heller 800 meter på programmet.
1948 var det OS i London och eftersom 80 meter tagits bort från programmet försökte Anna komma med på 100 och 200 meter, men för de distanserna var hon inte tillräckligt snabb. Under den här tiden var det Gunder Hägg som var den stora svenska löparen, men Anna var också känd. Så pass känd att hon kallades för kvinnornas Gunder Hägg. Och med tanke på den tid vi nu pratar om får man väl se det som en komplimang. Frågan är bara vad som hänt om Anna fått springa 800 meter på OS och EM. Hade hon då fått Svenska Dagbladets bragdmedalj? Det får vi tyvärr aldrig veta.
När Anna gifte sig 1948 la hon löparskorna på hyllan för gott. Det var väl inte passande för en fru att springa kan man tro.
