Såhär på internationella mansdagen tänkte jag skriva ett inlägg om att allt är feminismens fel. Allt som i att folk röstar på Trump och tycker att män som Orban och Putin är hyvens killar. Det är feminismens och HBTQ-rörelsens fel. Till stor del.
Alla människor är inte liberalt sinnade och långt ifrån alla tycker att de tär bra att både män och kvinnor jobbar och att förskolor får ta hand om barnen. Långt ifrån alla tycker att det är bra att homosexuella visar sin kärlek öppet och därmed lockar in barnen i osunt leverne. Detta måste få ett slut och då röstar man på någon som säger ifrån. Som slår näven i bordet.
Den vita mannen får stå som symbol för makten och förtrycket. Men den enskilda mannen kanske inte alls känner att han har en privilegierad position. Och det är den enskilda mannen som röstar. För honom är den kvinnliga journalisten den skrikiga feministen som tycker att allt är hans fel. Det banne mig inte rättvist och dags att rösta på någon som säger ifrån. Som slår näven i bordet.
Vi borde lyssna på den vite mannens oro för annars har SD egen majoritet i nästa val. Vi måste styra vår politik så att den vite mannen får göra sin röst hörd igen. Eller så att enbart han får göra sin röst hörd. Annars röstar han på någon som säger ifrån. Som slår näven i bordet.
Nej, säger jag. Nu vill jag säga i från. Slå näven i bordet. Det må kanske vara feminismens fel, men det betyder inte att feminismen är fel. Historien är full med reaktioner och motreaktioner och om vi nu upplever en backlash så är det inte för att den fira liberala demokratin och lika rättigheter för alla är fel. Vi kanske har stött på jobbigast möjliga motstånd just nu, men vi får aldrig, aldrig ge vika och släppa de ideal vi tror på. För eller senare får vi medgång igen. Jag tänker i alla fall inte sitta still i båten tills det vänder. Jag fortsätter att säga ifrån. Och slå näven i bordet.
