Jag har inte sovit mycket inatt. Jag var så nervös. Jag insåg i morse att jag varit nervös för den här dagen i ungefär åtta års tid. Sedan det stod klart att Barack Obama skulle bli demokraternas kandidat i valet 2008 tänkte jag på den här dagen. Dagen då USA skulle få sin första kvinnliga president. Det största och tjockaste glastaket skulle krossas idag.
Förutsättningarna var från början inte de bästa. Hillary Clinton är demokrat och vill efterträda en demokrat. Det har inte hänt många gånger i historien och dessutom har Obama inte varit en hyperpopulär president rakt igenom. Men hon fick bästa tänkbara motstånd. En man som ingen verkade gilla. Men fallet skulle bli så mycket större om hon inte rodde hem det. Och det gjorde hon ju inte. Baksmällan är total idag, även om jag inte är helt förvånad. Jag såg det komma, även om jag försökte trycka undan de känslorna så mycket det bara gick.
Jag somnade om vid tretiden inatt med förvissning att Clinton skulle vinna. Vaknade till en chock någon timma senare. Jag grät och fick kräkreflexer. Det ofattbara hade hänt.
Men det är nu bara ett val och frågan är vad jag egentligen var så ledsen över. Såklart ville jag inte att Trump skulle bli president, men en stor sorg är också att som feminist 2016 inte få uppleva det krossade glastaket. Det blir Trump och inte Clinton som kommer att sälla sig till världens mäktigaste människor Theresa May och Angela Merkel. Hur häftigt hade inte det varit med Clinton i den trion istället?
Nu tycker ni kanske att jag fokusera på det oväsentliga i sammanhanget när vi fått en nyckfull president som hotar med att inte försvara Europa vid ryskt anfall. Men jag vidhåller att det fortfarande är viktigt. USA:s vita kvinnor har röstat fram en man som är oerhört sexistisk och det verkar inte tycka att det är ett stort problem. För mig skulle det vara direkt avgörande. Jag hoppas att min alltid lika optimistiske make har rätt, vi får se en kvinnlig president i USA snabbare än vi tror.
Sedan är jag lite hycklare. Jag röstade inte på sossarna 2010 för att få en kvinnlig statsminister i Sverige. Då behöver jag ju leva med de inrikespolitiska konsekvenserna. I USA kan jag unna mig att bara se till det som vore bäst för mänskligheten och det som vore bäst för den feministiska kampen. För båda sakernas skull sörjer jag idag. Men imorgon är en annan dag och trots att USA:s president heter Donald Trump efter årsskiftet och hur fattbart det än känns, så går livet vidare och jag adderar nattens ångest till mer kämpaanda för en bättre framtid. En bättre framtid för kvinnor, för mig och för mina barn.
