Årets nobelpris i litteratur tilldelas Bob Dylan. Det är kanske den största skrällen någonsin. Jag vet att medelålders män tjatat om honom i årtionden, men ändå. Jag, med dem, trodde aldrig att han skulle få det.
Kan man läsa Bob Dylan? Ja, tydligen. Men det är väl inte därför han fick nobelpriset har jag förstått. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är nog egentligen konservativ nog för att tycka att det borde vara författare som får priset, inte låtskrivare. Men å andra sidan har han berört många, är en skicklig ordkonstnär och skriver förbannat bra texter. Har jag hört.
Det var en skräll. Men behöver vi en sådan skräll, undrade en bokbloggarkollega på Facebook. Det funderar jag också över. Lite spännande sammanträffande ändå att den enda nobelpristagaren tidigare som inte skrivit böcker var Dario Fo, och han dog idag.
Nej, jag har inget intelligent att skriva om detta. Jag är inte arg och förbannad som Enligt O och inte superduperglad som alla Dylan-fans. Jag postar istället lite roliga pressklipp.
Jenny Lind om mediemäns kollektiva orgasmer via gif av DN:s Amanda Björkman:
Je suis @penny_trindh. pic.twitter.com/QhW2B6bTNr
— Amanda Björkman (@AmandaLBjorkman) 13 oktober 2016
Cissi Wallin tycker att Dylan-män ska släppa guran och börja lära sig slicka istället i Metro:
Grattis alla Dylan-män! Nu får ni era redan ohämmade egon smekta än en gång. Vadå, tänker du kanske? Jo, tillåt mig förklara, om du mot förmodan missat befolkningsgruppen ”män som dyrkar Bob Dylan”.
Under mina vilda år som sökande singel, sådär som många lever mellan 20 och 30 så lärde jag mig framförallt två saker: använd kondom, och lokalisera män i hatt som hemskt gärna vill spela gitarr för dig. Män som vill spela gitarr för en när man bara vill knulla. Helst oidentifierbara och jättelånga stycken i sann ”Dylan-anda”. Män som vill att man ska läsa deras ”fan detta kommer bli stort”-bokmanus när man bara vill äta sin cheeseburgare ifred. Män som ser ut som att de får utlösning, alternativt blivit akut skitnödiga när de suger i sig en cigg i fönstret, med guran på magen (”såhär skrev Dylan sina första låtar”). Män som inte sällan tror de är nästa Dylan. De har ett okrossbart ego. En totalt orimlig pretention.
Argast av dem alla är Per Svensson på Sydsvenskan. Han anser att utnämningen det är en ”trumpifiering” av nobelpriset. Värre kan det väl knappast bli?
Eller varför inte:
Dylan – äntligen!
