Jag hade visst glömt att recensera Jojo Moyes Sophies historia som jag läst strax efter förlossningen i maj. Då behövde jag lättsmälta kärlekshistorier och av samma anledning som jag behövde det (hormoner), glömde jag bort att skriva om den.
Sophie driver ett hotell i Frankrike 1916, ett hotell som kommer att tas över av fiendemakten Tyskland. En tysk officer blir förtjust i ett porträtt av henne som hennes man målat. Samtidigt får vi läsa om änkan Liv som bor i London och försöker få ordning på sitt känsloliv. Hon har en vacker tavla som hon älskar. När hennes hem är med i en inredningstidning får någon syn på målningen och tror att den rättmätigt tillhör hans familj. Det blir en rättsprocess och Liv möter då advokaten Paul.
Det är kanske inte väldens mest lättsmälta kärlekshistoria, men den är heller inte så tung som man skulle kunna tro. Historien med Sophie och den tyska officeren är den mest spännande, men när jag läste boken så var det relationen mellan Paul och Liv som lockade mig mest. Nu var det ju några månader sedan jag läste den och den lämnade inte så djupa spår, men jag minns att jag inte berördes så mycket av att hon var änka. Hennes relation med den döda maken måste varit rejält nedtonad. Det var en ganska intressant skildring av vad som är rätt och fel och vem som äger vad såhär många år efter ett krig. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var en trevlig liten historia och inte så mycket mer än det.
