Denna vecka är det tant-vecka på Kulturkollo. Vi uppmuntras att rekläjma tanten och skriva om vår favorittant. Jag har läst att folk gladeligen kallar sig kulturtanter och att det är dags för att hylla den förut så föraktade tanten. Men nej, jag är ingen tant.
Jag vet att hela bokbloggarmaffian, eller i alla fall en stor del av dem, kallar sig kulturtanter med stolthet. De bär Camillas fina smycken och såklart klänningar. Bara klänningar. Jag älskar mina bokbloggarkollegor och detta är absolut inte ett inlägg mot er. Men jag är ingen tant.
Jag har också klänningar. Jag har smycken från Camilla (dock ej med texten kulturtant). Jag anstränger mig inte för att inte vara en tant. Men jag är ingen tant.
Jag älskar kulturevenemang, går gärna på litteraturseminarium och besöker ofta bibliotek. Men jag är ingen tant.
Jag missar aldrig en bokmässa. Jag tycker att fenomenet bokmässeklänningar är toppen. Men jag är ingen tant.
Kulturtanter, I love you all som Elin Lucassi skriver i illustrationen ovan. Men jag är ingen tant.
Puss på er!
