Jag läste Doris Lessings Det femte barnet för ganska många år sedan, men recenserar den nu i samband med att vi läst den tillsammans i bokcirkeln Fjorton nobelpristagare.
Familjen Lovatt är en lycklig familj på mamma, pappa och fyra barn. En dag beslutar de sig för att skaffa ett femte barn. Något känns konstigt redan under graviditeten och när pojken föds blir inget sig likt. Det är som om pojken, trots att han är en bebis och senare en liten pojke, lyckas söndra en hel familj. Mamman måste tillslut välja mellan pojken och resten av familjen. De andra har för länge sedan gett upp hoppet om barnet.
Det är en oerhört obehaglig bok om hur mycket en familj påverkas av ett dysfunktionellt barn. Det sägs aldrig rakt ut i boken vilken diagnos han har, eller om han ens fått någon, men det är ganska givet att det handlar om ett funktionshindrat barn på något sätt. Jag minns att dilemmat var enormt svårt för mamman, och jag kände verkligen starkt för båda sidor av saken. Än i dag kan jag inte svara på vad jag själv skulle gjort, särskilt inte nu när jag själv har barn. Det mest tragiska är att samhället inte ställer upp och hjälper till och att det är barnet som får skulden för det som sker.
Mycket glädjande har jag upptäckt att det nu finns en fortsättning av boken – Ben. Den handlar om Ben när han är 18 år. Jag måste faktiskt läsa den.
