Då har turen kommit till Elfriede Jelinek i bokcirkeln Fjorton nobelpristagare. Jelinek är en av de mest kontroversiella pristagarna och Knut Ahnund blev så arg att han inte längre ville vara med i akademin efter att hon fått priset. Vi läste Pianolärarinnan tillsammans, och jag deltog i diskussionerna men läste in om boken. Det är inte en bok man läser två gånger, skulle jag säga. Här är några saker som vi pratade om:
* Boken var bra, men det var ändå ett långt lidande att läsa den. Den var oerhört obehaglig. Relationen med mamman var det som väckte flest obehagskänslor.
* Hur ska man kunna avgöra vad som är rätt och fel när en önskan om att bli förnedrad spårar ur? Erika och Walter känner eventuellt varandra för dåligt för att klara av att ha en avancerad BDSM-relation. Det är uppenbart att trots Erika vill bli förnedrad så vill hon inte att det som sker ska ske.
* Boken hade ett högt tempo och författaren är oerhört skicklig. Däremot är den så pass tung att många inte orkade eller ville läsa ut den.
Nästa bok är Det femte barnet av Doris Lessing. Jag återkommer inom kort med redogörelse för våra diskussioner om den!
