Renée Ferrer är en författare från Paraguay och Klocksamlingen finns översatt till svenska i antologin En färd mot vindens ansikte av Göran Skogberg (red). Ferrer är doktor i historia och hon skriver även poesi.
Klocksamlingen är en läskig novell om ett ganska dåligt äktenskap. Vår huvudperson är en kvinna som är hemmafru i ett välbärgat hem. Hon känner sig ensam när sonen vuxit upp och flytt hemmet. Maken börjar samla på klockor och när de slår klockan tolv får hon ett nervöst sammanbrott. Att berätta om orsaken – att hon är rädd för klockorna – är inte ett alternativ, så hon försöker härda ut. Det blir aldrig bättre och allt går mot det oundvikliga slutet då hon hamnar på en psykiatrisk klinik.
Jag fick lite vibbar av den gamla fantastiska novellen Den gula tapeten av Charlotte Gilman Perkins. Den handlar om en instängd kvinna som blir galen av att inte få göra något. I Klocksamlingen är det lite samma sak, fast inte riktigt lika explicit. Kvinnan berättar aldrig om vad som orsakar galenskapen, men hon ber maken om att sluta dra upp klockorna. Det är så befängt att han inte lyssnar på det. Han ville uppenbarligen inte söka orsaken till hennes problem, utan gick bara på det som alla sa – att hon var galen. Ensamheten kan äta upp vem som helst, speciellt om det förräntas att man ska vara så nöjd och lycklig, och i det perspektivet är reaktionen på klockorna ganska logisk.
Jag tyckte mycket om denna novell, även om den såklart inte höll samma klass som Den gula tapeten, men det vore orättvist att jämföra med en av de bästa noveller som någonsin skrivits.
