För lite knappt fem år sedan skrev jag det här inlägget om att jag skulle till BB och föda ut min älskade unge. Nu är han en vild fyraåring som längtar efter att bli storebror. Idag skriver jag samma sak. Nu är vi på BB för igångsättning ännu en gång och nu är det denna unge som ska ut:
Vi har kämpat och vi har gråtit och nu äntligen är det dags att få träffa liten. Min graviditet har jag gnällt över och ni är nog många som ser fram emot att jag äntligen tystnar om spyor och prat om att saker smakar illa. Men tro mig, ingen skriker äntligen högre än jag!
Det konstiga med att jag nu ska sättas igång och äntligen få träffa mitt barn är alla märkliga tankar som dyker upp. Jag bekymrar mig över att Hugos rum är stökigt (där ska pappa sova) och att det inte finns någon frukost till mina föräldrar hemma. Sen det jobbigaste av allt: Hur ska det bli? En liten bebis! Klarar vi det? Nu? Är jag verkligen redo? Tja, redo eller inte, jag orkar inte kräkas mer. Och jag är mycket nyfiken på vad det är för filur som finns där inne och som jag kommer att lära känna och älska så länge jag lever.
Såhär såg det ut 2011 när Hugo var i magen.
