Då har jag äntligen satt tänderna i Josefine Lindéns ungdomsroman Tifo (Pintxo förlag). Jag träffade Josefine på Gran Canaria i vintras och sedan dess följt henne i sociala medier och verkligen tänkt att jag också måste läsa hennes fotbollsbok. Och i år är ett sport-år på bloggen så inga ursäkter finns. Eller ja, det skulle ju vara att Josefine är AIK:are då, men sådant måste jag såklart lägga åt sidan.
Tanya, Isak, Fredde och Oday kommer från olika familjeförhållanden men förenas i sin kärlek till fotbollen och laget. De är aktiva i supporterklubben och ägnar sin fritid åt att jaga pengar till och arrangera tifo. Tanya och Isak har känt varandra sedan barnsben men nu är det något som förändrats mellan dem. De hånglar, men sedan är det som om den andra ångrar sig. När Isak blir misshandlad av en väktare får gänget ett annat fokus och de vill rädda supporterkulturens heder. Isaks bror däremot, han vill hämnas på väktaren.
Jag läste Tifo på en förmiddag i soffan. Den var så bra att jag bara ville sträckläsa den. Nu är det så att jag i mitt hormonella tillstånd vill ha lite lättsmälta kärlekshistorier och det fick jag här, men boken är mer än så. Jag tyckte att det var mycket fint beskrivet vänskapen och sammanhållningen i gänget och att de förenas kring fotbollen. På arenan pratar de inte politik eller hånglar, där gäller bara fotboll. Jag var själv medlem i Änglarnas supporterklubb ett tag, men valde att inte engagera mig. Ordförande var sosse och det avskräckte mig, vilket jag kanske inte är helt stolt över idag. Men jag hade redan gjort mitt val. Av olika gemenskaper valde jag politiken. Oavsett gemenskap så kan nog många känna igen sig i Lindéns Tifo.
En liten detalj kanske, men jag tyckte också mycket om beskrivningen av Tanyas överanalyserande av Isaks beteende och rädslan för att göra bort sig. Det hörde ju tonåren till och igenkänningsfaktorn var hög. Författaren beskriver också Isaks och Tanyas förändrade relation mycket bra och utan att det tar överhanden i boken. Fokus är ändå fotbollen och den förenade vänskapen.
Jag mös mig igenom hela boken och även om jag tyckte den var fantastisk bra att läsa som vuxen, önskar jag att jag fått den i handen när jag var tonåring själv. Den coola, fotbollsälskande Tanya hade varit precis en sådan förebild som jag såväl behövde då!
