Nu ska jag försöka att bortse från att Strömquist gjort en serie i Bang där hon insinuerade att min man var våldtäktsman, men det är lite svårt. Med andra ord hade jag ganska klara föreställningar om vad det var jag skulle få läsa i Hundra procent fett .
Om jag ändå ska börja med det som är bra så är Strömquist hård mot de onda och med humor förnedrar hon sina motståndare. Man kan även glimta lite självdistans här och där, även om det inte vimlar om det. En lite längre serie i boken är berättelsen om Strömquists egen barndom om främlingsfientlighetens frammarsch på hennes skola. Den serien berörde mig djupt eftersom jag känner igen delar av det från min egen skoltid. Likaså landar den sista serien man hur man bemöter antifeminister verkligen mitt i prick.
Om jag då går vidare till det om är mindre bra så är jag en av hennes motståndare. Alla till höger om sossarna klumpas ihop med allt som är dåligt (ibland även till höger om vänsterpartiet), till och med nazism på sina ställen och detta känns verkligen världsfrånvänt. En serie om när en tjej blir kär i en kille som är precis som hon, slutar med panik eftersom denna i övrigt coola kille ska rösta ja till EU. Logiken är inte glasklar, är alla EU-förespråkare svin? Den näst sista serien om högerns förflutna, där moderater klumpas ihop med nazister var nog ändå det värsta. Kommunismens brott mot mänskligheten figurerar självklart inte i Strömquists serier och vi kan ju konstatera att det antagligen finns fler kommunister i Sverige som hyllar diktaturen på Kuba än moderater som hyllar Pinochet.
Läs boken om du är vänster. Om du är liberal blir du arg. Om du är moderat blir du ännu argare.
