Jag fick tips om Kristiina Ehin precis efter att jag avklarat Estland i EU-utmaningen så jag läste henne inte direkt. Nu hittade jag en skrift utgiven i Sverige med några av hennes dikter, så jag lånade den på bibblan.
Ehin skriver både dikter som nuet, sin uppväxt och sina föräldrars förflutna. Några rader från den första dikten i boken föll jag för direkt:
Förvår
Som våg stormar jag mot stranden
utan att veta var skogen finns
och varför den flickan står på stranden
och tror att hon är jag
Jag läser in uppväxt och ambivalent förhållande till sig själv som barn. Det kändes mycket vemodigt.
En annan dikt jag tycke om var den som handlade om de ryska deportationerna av balter till Sibirien:
På gården stod en soldat i gryningsljuset
han frågar: var är er man?
säger att ni har två timmar på er
och sedan…
Vad ska jag ta med mig?
Ingen skonades, alla som ryssarna hade bestämt sig för fick åka till Sibirien. Kvinnorna som klarade det karga klimatet och förskonades från allvarliga sjukdomar överlevde. Många män dödades direkt. Det fina i dikten är stämningen som beskriver hur det kändes precis före deportationen. Kvinnan visste vad som skulle hända, men hon visste inte hur hon skulle hantera det.
Jag tyckte om Kristina Ehins dikter, även om de kanske inte var de mest fantastiska jag läst. Jag kommer att ge henne fler chanser eftersom jag har en till bok av henne, hennes far och hennes mor hemma. Föräldrarna var också poeter.